Mitt liv har blivit tre liv. Mitt liv, min älskades liv och min dotters liv. Jag hanterar mitt liv, min älskade gör vad hon kan för att hantera sitt och min dotter lever sitt. Min dotter är 10 månader. Skönt att inte behöva hantera utan bara ägna sig åt att leva.
Vad skönt det vore med det där paradiset. Hänga under ett träd och äta frukt. Då och då kanske en orm slingrar förbi men man bara garvar och käkar päron. Äpplen? Nej - nån sa att det var dåligt. Dessutom ser jag inget fikonträd i närheten och fallskärmen har jag ingen som helst koll på.
Smack. Jag tror jag var 10 när det hände. Plötsligt förstod jag att det krävdes nånting mer av mig än att bara vara jag. Jag var tvungen att faktiskt ha en vilja och mål med mitt liv - en strävan som på något sätt rättfärdigar min existens.
Min dotter har inte sprungit in i den väggen. Hennes världsbild är bokstavligt barnsligt enkel. Hungrig, sömnig, mätt. Avslappnad eller på väg. Ingen som helst tanke på om det hon gör just nu bidrar till något.
Jag vill också leva så. Sluta tänka och börja leva.
Imorgon gör jag det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar