Meningsfullhet

Jag har ett ganska trevligt jobb. Jag sitter och håller på med saker som jag tycker är ganska roliga, har mycket eget ansvar och känner att jag kan hantera de krav som ställs på mig. Jag får lite lagom ångest när det är dags att avrapportera kvartalsmålen - men eftersom att det brukar lösa sig väljer jag att inte oroa mig i onödan. Jag har en bra relation med min chef som litar på mig och som jag har en öppen dialog med.

Ändå känns det som om något saknas. Jag har känt det en längre tid. Jag har inte kunnat sätta fingret på det - förrän igår. Det jag håller på med är bara på låtsas - det är löskopplat från det som jag egentligen tycker är viktigt och som betyder någonting för mig.

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt drivkrafter och mål. När jag skriver att jobbet är på låtsas menar jag att mina personliga drivkrafter inte pekar i samma riktning som mina arbetsuppgifter. Eller i samma riktning som det företaget sysslar med överhuvudtaget. Det är inte så att företaget ägnar sig åt oetisk verksamhet jag finner förkastlig utan snarare att företaget strävar efter att göra de som jobbar där lite rikare och ägarna mycket rikare medan min drivkraft inte är att bli rik utan att göra någonting som betyder något för mig och andra.

Skitunikt - tänker ni. Göra något som betyder något för andra. Kanske inte så unikt - men på mitt jobb finns det en uppsjö människor som inte verkar tycka att detta är så värst viktigt. De pular med jobbet och dricker öl tre gånger i veckan. Sedan får de lön i slutet av månaden som de spenderar på sin öl, sina luncher och sin hyra på en etta i innerstan. Det verkar inte röra dem i ryggen att varje månad är den andra lik och att de varje månad bara blir en månad äldre.

Vad är det jag skall göra som är så meningsfullt? Tanken har mognat i mitt huvud i flera år och det känns som om att jag inte längre kan fly från den. Jag vill bli lärare. Jag tror att det är bland de svåraste och roligaste man kan göra. Tanken blev tydlig igår när jag var på ett avtack för en lärare som blev pensionär. Den personen hade elever från nästan alla generationer som hade haft honom genom åren. De höll vackra tal och var alla tacksamma för att ha haft honom. Det var inte så mycket denna persons förträfflighet som lärare som inspirerade mig utan en blixtrande insikt av att jag skulle bli en riktigt bra lärare själv. Jag bara vet det. Första gången jag är riktigt säker på något överhuvudtaget när det gäller mitt yrkesliv. Första gången jag har en roadmap som faktiskt känns rätt. Skönt - och läskigt...

Sol på Utö

Jag ligger på klippan och känner hur de sista dropparna från badet torkar bort från pannan samtidigt som saltet gör huden lite stel och torr. Min arm ligger över mina ögon för att skymma den gassande solen och jag hör hur vågorna skvalpar mot klipporna. I en skreva en bit bort leker några barn en lek om hamnar och månbilar. Om jag i detta nu kunde stanna klockan skulle jag göra det eftersom att jag instinktivt vet att jag har det bra.

Vid min sida kan jag höra hennes andetag. Hon andas tungt och jag har svårt att avgöra om hon sover eller inte. Jag vill sträcka ut handen mot hennes ben men rörelsen stannar i en ryckning som om jag vore bunden av en osynlig silkestråd. Jag fäller ned ansiktet och kikar ut under armen. Hon är verkligen vacker där hon ligger - min valkyria i orange bikini. Med armarna längs sidorna och med ett knä böjt upp mot den klarblåa himlen tar hon in hela sommaren i en självklar pose. Ovanför hennes mage ser jag solen glittra i vattnet och mina ögon har svårt att avgöra om hennes hud är väldigt mörk eller väldigt ljus. Hon vänder sig mot mig och ler:
"Ligger du och tjuvkikar på mig?"
"Vill du ha ett Brago-kex?", frågar jag.
"Gärna."

Att gradera relationer

Vi har alla vänner som är tillsammans med personer som man inte riktigt drar jämt med. Det hör till livets små utmaningar att hantera dessa icke självvalda bekantskaper. Om man verkligen inte klarar av personen ifråga börjar snacket gå mellan kompisarna: "Varför hänger han ihop med henne?"

För det är precis så vi graderar folks förhållanden: om vi gillar båda tycker vi att de är ett fantastiskt par. Om vi bara gillar den ene tycker vi att de är ett dåligt par. Tycker man inte om någon av dem tycker man att de förtjänar varandra.

Det intressanta är att vi just graderar förhållandet baserat på vad vi tycker om respektive person - inte på själva relationen. Även om det kan vara ganska svårt att veta exakt hur folk har det tillsammans så ger de flesta par ledtrådar om hur de fungerar ihop. Hur kommunicerar de? Med vilken grad av respekt behandlar de varandra? Ser de kära ut? Alla dessa saker går det att märka om man är lite uppmärksam - ändå envisas vi med att använda personernas inbördes kvalitétsgrad som måttstock.

Det lär finnas undersökningar som visar att människor tenderar att bli tillsammans med sådana som har en liknande självbild som de själva. Om jag tycker att jag är en cool kille - då skall jag också vara tillsammans med en cool tjej.

Jag tror att detta är ett uttryck för att vi vill optimera allting i vår omgivning - vi skall ha det coolaste jobbet, den coolaste lägenheten och givetvis den coolaste tjejen som vi överhuvudtaget kan få. Vi kan ju inte nöja oss med mindre - då kommer vi att gå runt och undra om vi inte är värda någon bättre.

Eller så kanske vi kan ta ett steg tillbaka, sluta jämföra partners med bilar och se relationer för vad de verkligen är: ett sätt att slippa leva ensam och få spendera så mycket tid man bara kan med någon man tycker om. För det är ju faktiskt det som det handlar om egentligen.

Självrannsakan

Skillnad mellan män och kvinnor ligger i hög grad hur vi betraktar oss själva. Det finns subtila skillnader som vi inte alltid tänker på.

Ett exempel: du har en väninna som alltid väljer fel killar. Killarna är tråkiga, ointelligenta eller kanske rentav våldsamma. När du sitter en fredagkväll och dricker vin med väninnan som precis har brutit med det senaste aset frågar du henne varför hon inte hittar rätt. Hon lyfter lite generat på axlarna, skrattar lite tillgjort och säger: "Du vet - jag väljer alltid fel killar - sån är jag".

Om det är en nära väninna tar du en diskussion och förklarar för henne att hon inte är värd "dåliga" killar och att hon skall leta efter någon bätte.

Två månader senare upprepas historien - och du börjar smått tröttna på att väninnan väljer fel killar och kanske inte ens orkar ta en vinkväll med henne för att boosta henne eller reda ut det hela. Du dömer ut henne och tycker att dina råd är som vatten hällda på en gås. Hon är tjejen som väljer "fel" killar.

Det intressanta är: när träffade du senast en kille som väljer "fel" tjejer. Även om det måste finnas sådana killar så brukar snacket snarare vara: "synd att det inte fungerade för er" eller "det kändes inte rätt". Beror det på att tjejer i allmänhet är trevligare att vara tillsammans med (hemska tanke) eller beror det på att killar likt teflon-superhjältar alltid lyckas låta de dåliga och självförvållade misstagen rinna av dem? I killens värld är det väldigt sällan det är killens fel att det inte fungerade trots att det ur denna grupp går att finna samtliga de killar som din väninna har valt och som är fel.

Ännu mer intresant är att tjejen genom att säga "jag väljer fel killar" har lagt över ansvaret för den felaktiga killen på sig själv. Hon valde den felaktiga killen - hennes aktiva val gjorde att situationen uppstod. Om en kille däremot säger "det var fel tjej" - då skyller han mellan raderna på tjejen i fråga. Hon var helt enkelt inget vidare att vara tillsammans med.

Livet som tjej kanske blir lättare bara genom att skippa lite självrannsakan. Hokus pokus - inte ditt fel, ingen skada skedd - inget behov av terapi för att reda ut vad som är fel på dig. Det har du ju redan konstaterat att det inte är. På detta sättet blir du som killar är mest - lite smådryga, kaxiga med ett ego garanterat större än vad kläderna kan skyla. Fast det är tydligen ok - eftersom att killar lyckas bli tillsammans med tjejer hela tiden. Även de som är fel, konstigt nog.

Det enkla

Måste hålla med Strindberg - "Det är synd om människorna". Vi har begåvats med ett intellekt som är vida större än vad vi egentligen mår bra av. Vi tvingas komma på vad som gör vårt liv värt att leva - eller varför vi traskar runt på den här planeten överhuvudtaget. Det är ingen lätt sits att existera och dessutom vara medveten om sin existens. Och att inte bara medveten om själva existensen utan också vara smärtsamt medveten om att vi fortfarande inte har kommit på något bra och allmänt svar på varför vi finns överhuvudtaget.

De flesta tittar uppåt mot himlen för att sökar svaret eftersom det är allmänt betraktat (oavsett livsåskådning konstigt nog) att det var någonstans därifrån vi kom. Andra går in i sig själva eftersom att de på något märkligt sätt har fått det berättat för sig att det finns någon därute som har koll på läget varför vi inte behöver oroa oss utan bäst mår av att tänka och tro på denna någon. Vi andra är hänvisade åt drivkrafterna som är anledningen till att vi går, står, jobbar eller lyfter huvudet från kudden överhuvudtaget.

Vad händer om jag skulle revoltera mot de mest basala sakerna i livet - bara för att få en antites som bekräftar varför vi envist fortsätter våra liv utan att egentligen veta varför? Jag gillar att utgå från sängen eftersom att de flesta av oss börjar sin dag där. Vad får mig att gå upp egentligen? Ibland leker jag med tanken att bara ligga kvar. Sedan tänker jag på konsekvenserna. I förlängningen skulle denna aktion att ligga kvar leda till att det kommer in en kronofogde i sovrummet och tar den säng som jag så envist i mitt manifest försöker ligga kvar i. Alltså finns inte valet "att ligga kvar". Åtminstone inte hur länge som helst. Ok. Om jag accepterar detta och stiger upp och masar mig till köket kommer nästa val. Vad skulle hända om jag inte åt frukost? Snillen spekulerar. Jag skulle bli hungrig och i förlängningen bli väldigt sjuk och må väldigt dåligt. Inget riktigt alternativ där heller. Jag puttrar iväg till jobbet. Vad skulle hända om jag systematiskt gjorde fucktecken till alla som pratade med mig och vägrade utföra mina arbetsuppgifter? Jag skulle bli av med jobbet. Vilket i sin tur skulle leda till att tidigare nämnda kronofogde stack in sin fula nuna i mitt sovrum och konfiskerade mitt sovdon som jag nog än högre skulle älska eftersom att jag inte hade något jobb att gå till.

Cirkeln är sluten. Jag har egentligen inget val än att gå upp, äta frukost och gå till jobbet och dessutom uppföra mig när jag väl är där.

Allt detta skulle vara löst om jag blev snuskigt rik. Hur blev jag det? Om jag inte ärvde snuskigt mycket pengar från någon gammalfaster eller vann på Lotto så återstod att jobba sig till förmögenheten. Det är arbetsamt har jag hört. Då tvangs jag stiga upp ännu tidigare vilket ju är det jag kämpade för att slippa från början.

Betalningen för mig kommer när jag kommer hem från jobbet. Jag behöver inte blir snuskigt rik - det är jag redan. Min dotter klappar mig lite lagom medvetet på kinden och jag svarar på svenska (som hon inte förstår än) hur mycket jag älskar henne. Halva livet har jag letat efter svar till varför vi traskar runt här på jorden och helt plötsligt finns det i mina händer. Vi finns för att fortsättta finnas - smörigt, enkelt och självklart.

Vart är vi på väg?

En sak som är intressant med oss människor är att vi bara kan mäta tendenser och inte faktiska tillstånd när vi skall bedöma hur vi mår. Det spelar egentligen ingen roll hur vi mår nu utan om vi kommer att må bättre imorgon eller inte.

Om någon frågar dig hur du mår och du vill vara så där oansvarigt ärlig och faktiskt berätta hur det är - tänker du kanske i första hand på vilken veckodag det är. Har du ett vanligt åtta till fem jobb så kan jag slå vad om att du mår lite bättre om det är fredag än om det är måndag. Även om en fredag är lika mycket vardag som en måndag så gör prognosen om den förestundande helgen fredagen roligare. Om du sedan gräver djupare och försöker svara ännu mera ärligt kanske du tar in hur din relation är för tillfället. Är den bättre den här veckan än förra så är det bättre än tvärtom. Du ser tendensen att du och din partner är "på väg åt rätt håll" även om det tillståndet relationen har just nu kanske är identiskt med ett annat tillfälle, då den var på väg åt andra hållet och därför upplevdes som så där. Vill du beskriva hur du mår riktigt ingående för den stackare som frågade så kanske du tar med ditt yrkesliv i stort. Får du göra roligare saker nu än förra våren - då har du ett kul jobb. Har du däremot blivit nedgraderad till att sköta internposten från att ha designat möbler är jobbet tråkigt även om du trivdes väldigt bra med att dela ut post när du var tjugo och precis hade tagit studenten.

Våreufori och höstdepression är andra exempel. Klimatet i oktober skiljer sig inte mycket från april - ändå känns oktober mycket tristare.

Min teori är således att vi människor mäter tillståndet i "vart vi är på väg", inte hur vi egentligen har det just nu. Det är anledningen till uttryck som "gräset är alltid grönare på andra sidan" - vi är otåliga varelser som inte kan stanna upp och titta på marken där vi står och faktiskt uppskatta saker för vad de är. Om vi bara kunde lära oss att väga in lite grann hur vi har det just nu skulle vi nog må lite bättre i allmänhet. Man behöver ju inte vara en mediterande buddist för det - det räcker med att vara lite rättvis mot sig själv och vad man faktiskt har åstadkommit hitintills.