Nu är det nu

Att leva i nuet är något som vi alla har hört att vi skall göra. Jag tror att jag för första gången i mitt liv förstår den innboende visheten i det uttrycket. Den enkla tolkningen är att man inte skall oroa sig för framtiden - eller gräma sig över det förflutna. Men det finns en djupare mening än så.

Vårt liv är uppbyggd av en serie ögonblick - ett antal nu radade på varandra. Dessa nun kan på ytan verka olika - men har alla några saker gemensamt: det är bara det innevarande nuet som går att påverka - och varje nu ger oss samma möjlighet att betrakta vår tillvaro för vad den verkligen är.

Om man kan betrakta sin tillvaro - helt utan värdering och utan att jämföra med andra nun så är varje nu precis lika vackert som alla andra. Om man kopplar bort sin värdering av tillvaron så blir inget nu odrägligt eftersom att ett nu bara är så odrägligt som man önskar att det vore annorlunda. Och ett nu är alltid mindre betungande än vad man förväntade sig det när man tänkte på det igår.

Det var teorin. Kanske dags för ett praktiskt exempel: Om jag sitter på söndagen och tänker på alla jobbiga nun jag kommer att uppleva på måndagen så förstör jag min söndag. Dessutom upptäcker jag att alla dessa nun när de väl kommer inte ens är hälften så jobbiga när jag väl är där. Om jag dessutom betraktar alla dessa förväntat jobbiga nun utan värdering så blir de inte ens jobbiga. Nuet är "jobbigt" för att jag har en värdering om det - utan värdering blir nuet ytterligare ett nu som inte kan vara jobbigt eftersom att det bara är.

Men blir inte alla nun tråkiga om man inte har någon värdering om dem? Det trodde jag förut - men det tror jag inte längre. I nuet öppnar sig en möjlighet att känna livets sanna glädje - glädjen att bara vara - och om man tillåter sig att känna den glädjen så blir livet aldrig tråkigt.

Definitionen av oss

När jag betraktar någon omkring mig har jag förut tänkt i termer om vad som driver personen ifråga. Vad gör att den går upp på morgonen? Nu har jag bytt vy. Jag tittar på personen utifrån hur den definierar sig själv.

Hur man definierar sig själv varierar mycket. Vissa definierar sig själva som felplacerade element med så mycket mer potential. Det gör att personen ifråga vid ett flyktigt samtal på en fest på frågan "Vad jobbar du med?" kommer att svara "Konsult - jobbar med data. Fast det är inte intressant - juste rödvin det här". Eller en dansare som är på väg att slå igenom i Prag som på samma fråga svarar: "Jag håller på att sätta upp en dansföreställning med fyra andra. Vi utgår från utrycket stroboskop och har importerat 100 kg yello från Orlando som vi gestaltar vardagens fångenskap igenom". Den senare definierar sig kanske som en person med visst moment på väg mot nirvana i kulturens tecken.

Hur vi definierar oss själva blir riktigt intressant i förhållande till andra. Hur ser andra på dig? Vad står du, var har du för moment, vad är ditt mål? Stämmer din bild med andras? Om den gör det är du förmodligen ganska tillfreds. Om den diffar mår du mindre bra. Andra upplever att du är en framgångsrik VD - men du är i själva verket deltidsanställd på Konsum. Då har du någonstans ljugit och det tär. Eller så dirigerar du Radiosymfonikerna på Konserthuset varje onsdag - men andra vet bara att du är stelopererad statare, den siste av ditt slag, med viss möjlighet till utveckling som dörrstopp till den växande medelklassen som numer känner sig som överklass på grund av de sänkta arbetsgivaravgifterna på hemnära tjänster.

En egendefinition föjer dig som en skugga. Den styr dina val - jag är inte sån, jag gör inte sånt. Den styr dig hela tiden på ett mer undermedvetet plan - vissa val blir inte möjliga därför att din uppfattning om dig själv är vad den är. Jag bär inte tajta t-shirtar, jag vågar inte fronta min chef när jag blir oskyldigt beskylld för att projektet gick åt helsefyr - för i ärlighetens namn: vem är jag?

Jag skall börja definiera mig själv som framgångsrik. Inte på något speciellt område utan i största allmänhet. Det kommer att ge mig styrka och i vissa situationer göra att jag gör något oväntat. För det är det oväntade som tyder på diskrepans mellan andras uppfattning om mig själv och min egen. Då gör jag förmodligen något rätt åtminstone. Människor är elaka mot varandra.

Lära sig något nytt

Mitt liv har blivit tre liv. Mitt liv, min älskades liv och min dotters liv. Jag hanterar mitt liv, min älskade gör vad hon kan för att hantera sitt och min dotter lever sitt. Min dotter är 10 månader. Skönt att inte behöva hantera utan bara ägna sig åt att leva.

Vad skönt det vore med det där paradiset. Hänga under ett träd och äta frukt. Då och då kanske en orm slingrar förbi men man bara garvar och käkar päron. Äpplen? Nej - nån sa att det var dåligt. Dessutom ser jag inget fikonträd i närheten och fallskärmen har jag ingen som helst koll på.

Smack. Jag tror jag var 10 när det hände. Plötsligt förstod jag att det krävdes nånting mer av mig än att bara vara jag. Jag var tvungen att faktiskt ha en vilja och mål med mitt liv - en strävan som på något sätt rättfärdigar min existens.

Min dotter har inte sprungit in i den väggen. Hennes världsbild är bokstavligt barnsligt enkel. Hungrig, sömnig, mätt. Avslappnad eller på väg. Ingen som helst tanke på om det hon gör just nu bidrar till något.

Jag vill också leva så. Sluta tänka och börja leva.

Imorgon gör jag det.

Intressanta kombinationer

Jag tycker om att klassificera människor och saker omkring mig. Kanske för att jag vill skapa en falsk trygghet om att jag faktiskt vet var jag har folk och saker - eller kanske för att jag tycker att det är roligt. Det roligaste är om man hittar underliga kombinationer av klassificeringar. Tänk er till exempel klassificeringarna "lätt att älska"-"lätt att leva tillsammans med". Den är möjlig och angenäm. Tänk sedan kombinationen "lätt att älska"-"svår att leva ihop med". Den är också möjlig - skulle kanske kunna stämma på en smått manodepressiv person eller nåt. Någon som är "svår att älska" och "svår att leva ihop med" är det ganska synd om - kan ju vara någon person som har fått för lite kärlek eller som mår dåligt i största allmänhet. Betänk sedan kombinationen "svår att älska"-"lätt att leva ihop med". Hur är den personen? Den känns lite som en blandning av Benny Hill och Kajsa Kavat. Eller en sån där pudelliknande person som alltid är jätteglad, är ordentlig och trevlig - men lite för glad och ivägen för att man skall kunna älska den. Huh.

Må bra

Det är rätt skönt att vara jag. Jag mår bra, har hittat ett nytt livsmål, har ett barn och en underbar kvinna och bor i en lägenhet där jag trivs. Jag har inget att klaga över.

Jag har egentligen alltid mått bra - jag är en sån typ. Ibland undrar jag varför just jag mår bra. Vissa andra gör det uppenbarligen inte. Är det kemi i hjärnan, en harmonisk barndom eller inställning till livet i stort? Egentligen är det säkert en kombination av alla möjliga saker men jag tror att den egna inställningen är mycket viktig - vissa verkar må bra av sig själva medan andra måste låta livet bevisa för dem att det är ok.

En kompis till mig har en storebror som hade en skön taktik i tonåren: han ställde sig, finnig och halvfräsch framför spegeln varje morgon, kliade sig på magen och sa: "Det är skönt att vara bäst". Detta gjorde han som en affirmerande ritual - och han verkade må gott, även under de för många mindre roliga tonåren. För den som är nere kan en sådan ritual kännas helt idiotisk men det är inte helt dumt att ge sig själv regelbundna komplimanger. Man får så få ändå - då kan man lika gärna ge sig själv några.

Med risk för att skymfa alla deprimerade människor därute - vissa verkar har fallit in i mönster av självbestraffning och självömkan som nästan får det att verka som om att de vill må dåligt. Inte medvetet givetvis - men ändå. Jag tror att vi människor älskar mönster och vi har väldigt svårt att bryta dem - speciellt när det handlar om vårt eget beteende. Om man så bara skall lära sig att sluta komma försent jämt så känns det som en uppoffring trots att lösningen egentligen bara är att sikta på att man skall vara överallt en kvart tidigare. Eller om man skall börja ta med lunchlåda istället för att gå och äta flottiga luncher tar det emot så gräsligt att man inte förrän kontot är tomt tar sig i kragen och kommer ihåg lådan. Detsamma tror jag gäller hur man väljer att se på livet och det som händer en - det är så otroligt svårt att bryta hur man tolkar livets gång. Det gör liksom våld på en själv och ens person.

Skratterapi, affirmation och "ge världen ett leende"-metoder kan givetvis uppfattas som ytliga och tandlösa. Det är ju inte avsaknande av skratt och leenden som är problemet - det är ju symptomet. Skulle min bil gå fortare bara för att jag målar den röd? Det märkliga är att jag tror det. Vi kan lura kroppen att tro att den är lite gladare än vad den är. Om man gör så varje dag så kanske det blir lite bättre varje dag. Och tillslut kanske man har brutit mönstret utan att man har märkt det.

Men vad jag än säger om sådana här saker så framstår jag alltid som ganska tvålig och tillgjord eftersom att jag tillhör de som mår bra. Lätt för mig att säga att det handlar om inställning - jag har ju den redan. Kanske att det inte går att frälsa världen - folk mår som de mår och jag skall vara glad att jag mår bra. Men kanske att jag kan göra en och annan som träffar mig gladare - i sådana fall blir jag gladare också. Och då får jag ännu mer energi att få ännu fler att bli ännu gladare! Värsta evighetsmaskinen - vem behöver kärnkraft när det finns glädje?

Ostrukturerat om TV

Jag har skrivit tidigare om bloggandet som del av det producerande samhället. Om man delar upp samhället i producerande och konsumerande så skulle jag vilja säga att det mest passiviserande och konsumerande man kan göra är att titta på TV. Om jag tittar på DVD har jag i alla fall aktivt valt vad jag vill se och bemödat mig att lägga skivan i spelaren. Om jag tittar på TV händer det allt som oftast att jag faktiskt inte hajjar vad jag sitter och tittar på - än mindre varför. Det märkliga är att min hjärna inte verkar bry sig - avdomnade och slöa strömlinjeformar sig hjärncellerna och riktar med en komalik tankekraft (som är vad som krävs för att titta på ett genomsnittligt TV-program) uppmärksamheten rätt in i en låda av plast. TV är vila. TV är avkoppling. TV är vår tids opium för folket.

Strözappande. Är det jag tittar på just nu inte underhållande nog stänger jag inte av utan byter kanal. TVn visar vad jag vill bara den får ta en liten stund till av mitt liv. Jag byter kanal fram och tillbaka tills jag hittar det minst dåliga - på chans. Och tycker jag inte om att leva riktigt så crazy finns det en programtablå som helt elinimerar alla överaskningar. Då är passiviteten total.

När jag var liten hade min bästa kompis inte TV. Hans föräldrar kastade ut den när barnen föddes. Smarta föräldrar. Kompisen blev givetvis mobbad för att han inte hade sett "Hulken" - men han fick något oförstört över sig. Något oförstört som ett barn får över sig när han slipper titta på en grön gubbe i lila trasiga byxor - med ett skjortkonto större än Sydamerikas totala statsskuld. Något oförstört jag känner att jag får en del av när jag stänger av TVn och pratar med min käresta istället. Det blir så där tyst och skönt - som när man stänger av köksfläkten och sätter sig att äta.

Lägg ihop hur många timmar vi tittar på TV - totalt i hela världen. Eller gör inte det. Du blir mörkrädd. Hur många böcker hade inte skrivits istället. Hur många samtal hade inte förts. Och hur många handarbeten hade inte sett världen istället - fina broderade bårder att ha i köket. Nu får vi inte se dem - utan får istället minnas hur Hulken såg ut när han blev så där arg - eller hur stora whiskypinnar J.R svepte i sig på stående fot.

Men jag vill inte förbjuda TV - det finns det som är bra: brittiska deckare, temadygn och kulturprogram på SVT. De skall vara kvar. Men dokusåpor, flamsiga förkvällar och dansprogram där hälften av de som snurrar runt på golvet inte kan dansa stänger jag av. Skönt - vad tyst det blev. Tryck aldrig på den knappen igen - "Poltergeist" hade rätt - det kommer konstiga saker genom rutan som förr än du anar tar kontroll över ditt liv. Knyppla en bård istället - eller skriv ett kapitel på din bok som aldrig kommer att bli klar. Genom att skapa känns det inte riktigt lika meningslöst. Allt som bevarar någonting till eftervärlden känns på något sätt bättre.

Meningsfullhet

Jag har ett ganska trevligt jobb. Jag sitter och håller på med saker som jag tycker är ganska roliga, har mycket eget ansvar och känner att jag kan hantera de krav som ställs på mig. Jag får lite lagom ångest när det är dags att avrapportera kvartalsmålen - men eftersom att det brukar lösa sig väljer jag att inte oroa mig i onödan. Jag har en bra relation med min chef som litar på mig och som jag har en öppen dialog med.

Ändå känns det som om något saknas. Jag har känt det en längre tid. Jag har inte kunnat sätta fingret på det - förrän igår. Det jag håller på med är bara på låtsas - det är löskopplat från det som jag egentligen tycker är viktigt och som betyder någonting för mig.

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt drivkrafter och mål. När jag skriver att jobbet är på låtsas menar jag att mina personliga drivkrafter inte pekar i samma riktning som mina arbetsuppgifter. Eller i samma riktning som det företaget sysslar med överhuvudtaget. Det är inte så att företaget ägnar sig åt oetisk verksamhet jag finner förkastlig utan snarare att företaget strävar efter att göra de som jobbar där lite rikare och ägarna mycket rikare medan min drivkraft inte är att bli rik utan att göra någonting som betyder något för mig och andra.

Skitunikt - tänker ni. Göra något som betyder något för andra. Kanske inte så unikt - men på mitt jobb finns det en uppsjö människor som inte verkar tycka att detta är så värst viktigt. De pular med jobbet och dricker öl tre gånger i veckan. Sedan får de lön i slutet av månaden som de spenderar på sin öl, sina luncher och sin hyra på en etta i innerstan. Det verkar inte röra dem i ryggen att varje månad är den andra lik och att de varje månad bara blir en månad äldre.

Vad är det jag skall göra som är så meningsfullt? Tanken har mognat i mitt huvud i flera år och det känns som om att jag inte längre kan fly från den. Jag vill bli lärare. Jag tror att det är bland de svåraste och roligaste man kan göra. Tanken blev tydlig igår när jag var på ett avtack för en lärare som blev pensionär. Den personen hade elever från nästan alla generationer som hade haft honom genom åren. De höll vackra tal och var alla tacksamma för att ha haft honom. Det var inte så mycket denna persons förträfflighet som lärare som inspirerade mig utan en blixtrande insikt av att jag skulle bli en riktigt bra lärare själv. Jag bara vet det. Första gången jag är riktigt säker på något överhuvudtaget när det gäller mitt yrkesliv. Första gången jag har en roadmap som faktiskt känns rätt. Skönt - och läskigt...