Vi har köpt en tvättmaskin. Även om jag har använt den väldigt lite på sistone så är det verkligen det bästa sedan skivat bröd. Det har att göra med att vi människor i vårt upptagna, otåliga samhälle inte har tid med så tråkiga saker, som att tvätta, om vi inte absolut måste. Det märkliga med att tvätta i tvättstuga är själva momentet att man måste boka tid. Jag vet att jag om två veckor kommer att behöva tvätta, likförbannat kan man ju inte boka upp sig för något så tråkigt. Lamare ursäkt för att utebli från en fika med en kompis får man leta efter - "Jag har tvättstuga". Därför skiter man i tvättiden och gräver ännu djupare ned i byrån tills man hittar t-shirten som kompisen glömde hemma hos en i högstadiet när han sov över. Den får duga.
Det finns vissa som går så långt att de helt rationaliserar bort tvättandet. De köper nya kläder istället. De har sopsäcksstora berg med kalsonger och t-shirtar i garderoben. När bergen blir löjeväckande stora köper de ett paket "Y3" och paniktvättar i handfatet. Jag respekterar på sätt och vis den approachen - den är pragmatisk och har sin egen självklara logik. Kläder slut - aj då - fixa nya. Det kanske inte är så miljövänligt men det finns ju fosfonater, tensider och annat skit i tvättmedel så det kanske går på ett ut.
Man kanske skall uppfinna nya material som antingen inte behöver tvättas, eller som man kan använda till något annat när plagget är smutsigt. Kanske att man kan göra något slags ätbart stärkelsebaserat tyg, lite som det där ätbara Buttrickspappret men gav till varandra i födelsedagspresent på lågstadiet. Man kanske kunde stuva skjortan och avnjuta den med en öl eller ett glas vitt?
Ni hör min desperation. Tvättmaskin är det bästa som har hänt på mycket länge. Den räddar oss från skilsmässor, dålig hygien för att inte tala om stuvade, ätbara skjortor. Den gör att vi kan fortsätta leva vårt jetsetliv där vi aldrig behöver välja mellan att strunta i efterjobbetölen eller att följa med på densamma iklädd tunna med hängslen. Det är ju för väl det.
onsdag 29 november 2006
söndag 26 november 2006
Om mål
Det är viktigt att ha mål i livet. Tycker i alla fall en del. Jag tror att det är ganska viktigt eftersom att det hjälper en att behålla styrfarten framåt. Det är lättare att sätta fingret på vad man egentligen håller på med om man har mål som ger en antydan om vart man är på väg.
Fast det finns något mycket mer konkret med mål än så. Jag tycker att man kan dela upp målen i två kategorier - de långa målen och de korta målen. De långa målen beskriver vad du vill ha uträttat om säg tio år eller kanske mot slutet av livet och de korta vad som är viktigt idag, den här veckan eller den här månaden. Om man gör den här uppdelningen så får man ett verktyg för att beskriva hur nära man är sin uttänkta livsväg. Med det flummiga uttrycket menar jag det som just du är ämnad att göra och som du mår bäst av om du följer. Om du innerst inne vet att du skall bli en ny Barbara Streisand så kommer du alltid känna en viss otillfredställelse så länge du inte kämpar för att bli det.
Jag har en teori om detta som jag skall komma fram till: ju mer dina korta mål pekar i samma riktning som dina långa - desto bättre mår du. Detta har att göra med att ju mer liktriktade dina mål är med varandra desta större är sannolikheten att du följer din uttänkta väg, som i förlängningen kommer att göra dig lyckligast. Ett exempel: om ditt långa mål är att bli dirigent och ditt korta mål att få pengarna att räcka till hyran när du jobbar på ICA - då mår du inte så bra eftersom att ditt korta överlevnadsmål inte gagnar ditt långa att bli dirigent. Om du däremot slavar på ICA men samtidigt lägger undan pengar till en utbildning på Sibelius-akademin i Helsingfors där du kan få uppfylla din dröm att bli dirigent - då mår du istället ganska bra. Detta trots att du i praktiken gör samma sak om dagarna.
Det gäller att vara kreativ och göra så att ens korta mål överensstämmer med ens långa - om man är riktigt duktig på detta kallas man levnadskonstnär. Om man är riktigt dålig på det kallas man för en gnällig typ som ständigt är missnöjd över att ingen förstår vad man egentligen borde göra. Ett offer för omständigheterna som inte har den minsta förståelse för vad just jag vill uträtta med mitt liv. Det verkar tragiskt - dit vill jag inte komma. Bättre att fila på målen så att de pekar någotsånär rätt. Det är ju trots allt mitt liv det handlar om.
Fast det finns något mycket mer konkret med mål än så. Jag tycker att man kan dela upp målen i två kategorier - de långa målen och de korta målen. De långa målen beskriver vad du vill ha uträttat om säg tio år eller kanske mot slutet av livet och de korta vad som är viktigt idag, den här veckan eller den här månaden. Om man gör den här uppdelningen så får man ett verktyg för att beskriva hur nära man är sin uttänkta livsväg. Med det flummiga uttrycket menar jag det som just du är ämnad att göra och som du mår bäst av om du följer. Om du innerst inne vet att du skall bli en ny Barbara Streisand så kommer du alltid känna en viss otillfredställelse så länge du inte kämpar för att bli det.
Jag har en teori om detta som jag skall komma fram till: ju mer dina korta mål pekar i samma riktning som dina långa - desto bättre mår du. Detta har att göra med att ju mer liktriktade dina mål är med varandra desta större är sannolikheten att du följer din uttänkta väg, som i förlängningen kommer att göra dig lyckligast. Ett exempel: om ditt långa mål är att bli dirigent och ditt korta mål att få pengarna att räcka till hyran när du jobbar på ICA - då mår du inte så bra eftersom att ditt korta överlevnadsmål inte gagnar ditt långa att bli dirigent. Om du däremot slavar på ICA men samtidigt lägger undan pengar till en utbildning på Sibelius-akademin i Helsingfors där du kan få uppfylla din dröm att bli dirigent - då mår du istället ganska bra. Detta trots att du i praktiken gör samma sak om dagarna.
Det gäller att vara kreativ och göra så att ens korta mål överensstämmer med ens långa - om man är riktigt duktig på detta kallas man levnadskonstnär. Om man är riktigt dålig på det kallas man för en gnällig typ som ständigt är missnöjd över att ingen förstår vad man egentligen borde göra. Ett offer för omständigheterna som inte har den minsta förståelse för vad just jag vill uträtta med mitt liv. Det verkar tragiskt - dit vill jag inte komma. Bättre att fila på målen så att de pekar någotsånär rätt. Det är ju trots allt mitt liv det handlar om.
tisdag 21 november 2006
Konsumenter och producenter
Det finns en intressant bieffekt med att börja blogga. Man sällar sig till producenterna. Man inte bara konsumerar andras alster - man gör det möjligt för andra att konsumera ens egna. Jag ser vissa likheter med toalettklotter - även om vi alla producerar något där så finns det vissa som vill producera något mer bestående. De skriver en vers - en rad eller bara en ren obscenitet - helt enligt hur respektive vill bli ihågkommen.
Grejjen med en blogg är att den virtuella toalettväggen är mycket större och att man får plats att skriva riktigt mycket. Dessutom är det ingen annan som bankar på dörren vilket gör att man får tid att formulera sig ordentligt. Och man får producera.
Varför jag tjatar om detta med att producera har att göra med att jag, för bara några år sedan, var orolig för utvecklingen i samhället. Med de stora mediabolagen som dominerade informationsflödet kunde man dela upp invånarna i två grupper: producenter (den lilla gruppen) och konsumenter (den stora). Producenterna producerade tv-program, tidningar och skivor och konsumentera konsumerade desamma. Producenterna gjorde detta för att tjäna pengar, skapa opinion eller bara slösa på konsumenterna tid. Konsumenterna lapade i sig. Jag var orolig för att TV skulle passivisera en hel generation; att skivbolagen skulle tvinga alla att lyssna på A-teens och att tidningarna skulle göra vår uppfattning skev om vad som har nyhetsvärde och inte. Mycket av detta gäller fortfarande men jag ser en sak i samhället som är så oerhört uppfriskande och hoppingivande: med hjälp av internet har skaran producenter blivit större och kommit närmare konsumenterna.
Detta gäller inte bara det skrivna ordet och opinionsbildning, som i en sådan här blogg, utan även musik. Vi ser bara början på hur musik kommer att distribueras framöver: direkt mellan producent och konsument över internet. Det finns redan band som har tagit steget ut och äskar pengar från sina fans på sin hemsida för att när de har fått ihop tillräckligt gå in i en studio och spela in. Varför ha en mellanhand (i form av ett skivbolag) som sitter och tar pengar för en distribution som redan är löst? Inte undra på att skivbolagen har slagits med näbbar och klor mot fildelning - konstigt bara att de inte har sett det självklara att använda fenomenet för egen vinning utan istället passivt sett på när Apple har tagit kakan i form av Itunes.
Genom att antalet producenter har ökat har maktbalansen skiftats till andra typer av spelare: sökmotorer och redaktörer. Konsumenterna behöver vägledning i det ökande informationsflödet att hitta vad de söker. Det är ingen tvekan om att Googles imperium kommer att fortsätta växa. Och folk kommer vilja ha personliga vägledare i informationsdjungeln i form av redaktörer - det kommer vara en tjänst jag tror de flesta kommer vara beredda att betala för.
Leve informationsamhället och leve den ökande produktionen! Kanske att 90% av det vi producerar är skräp - men å andra sidan har det väl alltid varit så. Det är bara en bråkdel som blir kvar till eftervärlden. Längst ned vid golvet där klottersaneraren inte kommit åt med lösningsmedlet kanske det finns att läsa något könsord eller något annat meningslöst. Eller så står det en kärleksförklaring till en flicka som idag är gift med författaren och har tre barn och lever lycklig i någon trevlig förort. Svårt att veta när man sitter där - men inte desto mindre möjligt.
Grejjen med en blogg är att den virtuella toalettväggen är mycket större och att man får plats att skriva riktigt mycket. Dessutom är det ingen annan som bankar på dörren vilket gör att man får tid att formulera sig ordentligt. Och man får producera.
Varför jag tjatar om detta med att producera har att göra med att jag, för bara några år sedan, var orolig för utvecklingen i samhället. Med de stora mediabolagen som dominerade informationsflödet kunde man dela upp invånarna i två grupper: producenter (den lilla gruppen) och konsumenter (den stora). Producenterna producerade tv-program, tidningar och skivor och konsumentera konsumerade desamma. Producenterna gjorde detta för att tjäna pengar, skapa opinion eller bara slösa på konsumenterna tid. Konsumenterna lapade i sig. Jag var orolig för att TV skulle passivisera en hel generation; att skivbolagen skulle tvinga alla att lyssna på A-teens och att tidningarna skulle göra vår uppfattning skev om vad som har nyhetsvärde och inte. Mycket av detta gäller fortfarande men jag ser en sak i samhället som är så oerhört uppfriskande och hoppingivande: med hjälp av internet har skaran producenter blivit större och kommit närmare konsumenterna.
Detta gäller inte bara det skrivna ordet och opinionsbildning, som i en sådan här blogg, utan även musik. Vi ser bara början på hur musik kommer att distribueras framöver: direkt mellan producent och konsument över internet. Det finns redan band som har tagit steget ut och äskar pengar från sina fans på sin hemsida för att när de har fått ihop tillräckligt gå in i en studio och spela in. Varför ha en mellanhand (i form av ett skivbolag) som sitter och tar pengar för en distribution som redan är löst? Inte undra på att skivbolagen har slagits med näbbar och klor mot fildelning - konstigt bara att de inte har sett det självklara att använda fenomenet för egen vinning utan istället passivt sett på när Apple har tagit kakan i form av Itunes.
Genom att antalet producenter har ökat har maktbalansen skiftats till andra typer av spelare: sökmotorer och redaktörer. Konsumenterna behöver vägledning i det ökande informationsflödet att hitta vad de söker. Det är ingen tvekan om att Googles imperium kommer att fortsätta växa. Och folk kommer vilja ha personliga vägledare i informationsdjungeln i form av redaktörer - det kommer vara en tjänst jag tror de flesta kommer vara beredda att betala för.
Leve informationsamhället och leve den ökande produktionen! Kanske att 90% av det vi producerar är skräp - men å andra sidan har det väl alltid varit så. Det är bara en bråkdel som blir kvar till eftervärlden. Längst ned vid golvet där klottersaneraren inte kommit åt med lösningsmedlet kanske det finns att läsa något könsord eller något annat meningslöst. Eller så står det en kärleksförklaring till en flicka som idag är gift med författaren och har tre barn och lever lycklig i någon trevlig förort. Svårt att veta när man sitter där - men inte desto mindre möjligt.
måndag 20 november 2006
Pastorns adjö
Välkomna denna första advent. Jag vill passa på att tacka kyrkokören och framförallt Ann-Britt för den underbara
sången. Jag är er kyrkoherde och ni är min församling. Vi har idag samlats här för att fira första advent - denna underbara högtid som inleder kyrkoårets viktigaste händelse, själva fundamentet till vår tro - julen och Jesu födelse.
Guds godhet är stor och inte nogräknad och han har säkert ingenting emot att antalet besökare från förra veckan till idag har gått upp med, låt se, 342 procent. Advent är en populär högtid och vi i kyrkan är så glada när vi - eller skall jag kanske säga "om vi" - får gehör för vårt budskap. Jag har viss förståelse för att palmsöndag inte låter lika intressant som advent. Palmer finns det ont om i det här landet och igenkännande är en viktig faktor när man väljer mellan en Hästens-säng och en hård kyrkbänk. Advent, i sin tur, betyder uppstigning och är lite av en happening här varje år då vi får se ljus tändas och höra kyrkokören, med Ann-Britt i spetsen, framföra de psalmer vi hört både en och annan gång. Men det är ändå det vi är här för - att höra någonting vi känner igen från när vi var barn och det var ordning och reda i det här - ursäkta - förbannade landet.
När världen ser ut som den gör är det lätt att glömma bort varför kyrkan finns överhuvudtaget. Vissa ser det som ett hus dit man alltid är välkommen - andra ser det som ett VARMT hus där de kan vistas utan att behöva stå för elräkningen. Vissa andra ser det som en andrahandsmarknad för kulturmärkta byggnader som kyrkan på grund av indragna subventioner från staten tvingas rea ut till nyrika Bingolottomiljonärer. Ytterligare några andra ser det som en sååå trevlig samlingslokal för giftermål och heliga äktenskapslöften - vilka visar sig vara lika heliga som den äkta mannens moral är hög klockan tre i baren på konferenshotellet i Nynäshamn.
Men Gud är god - han förlåter allt. Han förlåter dem som har vänt sitt ansikte ifrån honom, han förlåter dem som inte orkat lära sig nya versionen av "VÅR Fader" trots att den har varit stipulerad standard de senaste tio åren, han förlåter dem som använder sin konfimrationsbibel som dörrstopp i tvättstugan, han förlåter dem som tror att den helige ande är Lilla Spöket Labans rika kusin från landet. Och han förlåter framför allt dem som bara tittar in en gång om året, vid advent, och dränker den vackra klangen från kyrkorgeln med olåt som bara med otrolig inlevelse och fantasi kan liknas vid "Bereden väg för Herran".
Den som inte förlåter er är jag. Jag är trött på att prata om Guds godhet inför tio åskådare varav häften inte hör på grund av att vi inte har haft råd att laga hörselslingan och resten som bara närvarar för att de gick fel när de skulle till bingohallen. Jag är trött på att försöka förmedla ett budskap vars relevans ställs i proportion med vem som vann Robinson, eller som i andlighet tvingas tävla med Birgitte Söndergaards senaste tårdrypande produktion på TV3. Jag säger härmed upp mig från mitt ämbete och slipper således se era tomma nunor tillsammans med kyrkokörens vedervärdiga klang inklusive Ann-Britts illa intonerade fogsvanssopran och kan således ägna mig åt väsentligheter såsom att måla ett plank eller snatta smågodis på Konsum.
Adjö!
sången. Jag är er kyrkoherde och ni är min församling. Vi har idag samlats här för att fira första advent - denna underbara högtid som inleder kyrkoårets viktigaste händelse, själva fundamentet till vår tro - julen och Jesu födelse.
Guds godhet är stor och inte nogräknad och han har säkert ingenting emot att antalet besökare från förra veckan till idag har gått upp med, låt se, 342 procent. Advent är en populär högtid och vi i kyrkan är så glada när vi - eller skall jag kanske säga "om vi" - får gehör för vårt budskap. Jag har viss förståelse för att palmsöndag inte låter lika intressant som advent. Palmer finns det ont om i det här landet och igenkännande är en viktig faktor när man väljer mellan en Hästens-säng och en hård kyrkbänk. Advent, i sin tur, betyder uppstigning och är lite av en happening här varje år då vi får se ljus tändas och höra kyrkokören, med Ann-Britt i spetsen, framföra de psalmer vi hört både en och annan gång. Men det är ändå det vi är här för - att höra någonting vi känner igen från när vi var barn och det var ordning och reda i det här - ursäkta - förbannade landet.
När världen ser ut som den gör är det lätt att glömma bort varför kyrkan finns överhuvudtaget. Vissa ser det som ett hus dit man alltid är välkommen - andra ser det som ett VARMT hus där de kan vistas utan att behöva stå för elräkningen. Vissa andra ser det som en andrahandsmarknad för kulturmärkta byggnader som kyrkan på grund av indragna subventioner från staten tvingas rea ut till nyrika Bingolottomiljonärer. Ytterligare några andra ser det som en sååå trevlig samlingslokal för giftermål och heliga äktenskapslöften - vilka visar sig vara lika heliga som den äkta mannens moral är hög klockan tre i baren på konferenshotellet i Nynäshamn.
Men Gud är god - han förlåter allt. Han förlåter dem som har vänt sitt ansikte ifrån honom, han förlåter dem som inte orkat lära sig nya versionen av "VÅR Fader" trots att den har varit stipulerad standard de senaste tio åren, han förlåter dem som använder sin konfimrationsbibel som dörrstopp i tvättstugan, han förlåter dem som tror att den helige ande är Lilla Spöket Labans rika kusin från landet. Och han förlåter framför allt dem som bara tittar in en gång om året, vid advent, och dränker den vackra klangen från kyrkorgeln med olåt som bara med otrolig inlevelse och fantasi kan liknas vid "Bereden väg för Herran".
Den som inte förlåter er är jag. Jag är trött på att prata om Guds godhet inför tio åskådare varav häften inte hör på grund av att vi inte har haft råd att laga hörselslingan och resten som bara närvarar för att de gick fel när de skulle till bingohallen. Jag är trött på att försöka förmedla ett budskap vars relevans ställs i proportion med vem som vann Robinson, eller som i andlighet tvingas tävla med Birgitte Söndergaards senaste tårdrypande produktion på TV3. Jag säger härmed upp mig från mitt ämbete och slipper således se era tomma nunor tillsammans med kyrkokörens vedervärdiga klang inklusive Ann-Britts illa intonerade fogsvanssopran och kan således ägna mig åt väsentligheter såsom att måla ett plank eller snatta smågodis på Konsum.
Adjö!
lördag 18 november 2006
Cykling och dubbelliv
Jag cyklar till jobbet varje dag. Det är en trevlig upplevelse. Dels får jag motion - dels bidrar jag till miljöns förbättring. Asfalten svischar förbi under mina däck och regnet piskar mig i ögonen. Jag känner mig som en äventyrare som utmanar vädrets makter. Det är lite av en sport att cykla så sent på hösten att folk på jobbet frågar om jag extraknäcker som vägarbetare när jag vinkar hejdå med min reflexväst.
En rolig effekt av att cykla till jobbet är att man möter samma människor varje dag. Om man åker buss eller tunnelbana gör man det också - men då träffar man bara de som är på väg åt samma håll. Om man cyklar möter man de som är på väg åt andra hållet. Det kan bli så påtagligt att man börjar hälsa. En kille som jag har mött två gånger varje dag i fem månader har jag god lust att hejda. Uppenbarligen jobbar vi på fel ställe. Han cyklar åt det hållet jag bor och jag cyklar från det hållet han jobbar varje morgon vilket leder mig till slutsatsen att vi rimligtvis skulle kunna tjäna på att byta antingen jobb eller bostad med varandra. Varför denna onödiga transport av kött?
Vi svenskar gör som svenskar gör mest. Vi hejdar inte varandra på gatan för att föreslå att vi byter jobb/bostad/fru/barn med varandra. Det är alldeles för försigkommet. Vi cyklar på och låtsas att regnet piskar oss i ögonen lite extra när vi passerar den vi känner igen (även om bara den ene har motvind) för att slippa konfronteras med det uppenbart dumma att två personer kan ha ett parallellt-omvänt jobb och hemmaliv.
Undrar vad han åt till middag - kanske är precis tvärtom mot vad jag åt?
En rolig effekt av att cykla till jobbet är att man möter samma människor varje dag. Om man åker buss eller tunnelbana gör man det också - men då träffar man bara de som är på väg åt samma håll. Om man cyklar möter man de som är på väg åt andra hållet. Det kan bli så påtagligt att man börjar hälsa. En kille som jag har mött två gånger varje dag i fem månader har jag god lust att hejda. Uppenbarligen jobbar vi på fel ställe. Han cyklar åt det hållet jag bor och jag cyklar från det hållet han jobbar varje morgon vilket leder mig till slutsatsen att vi rimligtvis skulle kunna tjäna på att byta antingen jobb eller bostad med varandra. Varför denna onödiga transport av kött?
Vi svenskar gör som svenskar gör mest. Vi hejdar inte varandra på gatan för att föreslå att vi byter jobb/bostad/fru/barn med varandra. Det är alldeles för försigkommet. Vi cyklar på och låtsas att regnet piskar oss i ögonen lite extra när vi passerar den vi känner igen (även om bara den ene har motvind) för att slippa konfronteras med det uppenbart dumma att två personer kan ha ett parallellt-omvänt jobb och hemmaliv.
Undrar vad han åt till middag - kanske är precis tvärtom mot vad jag åt?
torsdag 16 november 2006
Om att välja
Ett råd jag kommer att ge min dotter när hon är gammal nog är: utbilda dig inte för sakens skull. Om du tänker lägga fem och ett halvt år på något - se då till att lägga det på något som du faktiskt tycker är roligt - eller är lämpad för.
Min föräldrageneration (och då menar jag 40-talister) var den första generationen som verkligen hade alla möjligheter. De fick så mycket möjligheter att de knappt visste vad de skulle göra av dem. Och värre skulle det bli. De visste inte vad de skulle göra av möjligheterna men sköt problemet framför sig genom att lägga över valen på sina barn, dvs mig. Jag känner mig stundtals som ett offer för detta Eldorado av möjligheter. Jag hade i praktiken kunnat bli allt från bilmekaniker till läkare. Jag inser att jag är oerhört privilegierad som har fått växa upp med sådana öppna föräldrar. Å andra sidan blir ansvaret, för att jag skall hitta det som är perfekt och mest självförverkligande för just mig, desto större.
I slutändan handlar det om att vara ärlig mot sig själv och framförallt ge sig själv tid att förstå vad man är lämpad för att göra. För tio år sedan visste jag inte mycket - och det var då jag tog det stora beslutet om vilken utbildning jag skulle välja. Ungefär som att låta en treåring bestämma om man skall gå till Konsum eller till Ica. Treåringen är väldigt på det klara med att den vill någonting - men vet inte mycket om vilket som är bäst. Så länge den får en glass på slutet struntar den i vilken affär den hamnade i.
Jag frågar mig stilla - var är min glass?
Min föräldrageneration (och då menar jag 40-talister) var den första generationen som verkligen hade alla möjligheter. De fick så mycket möjligheter att de knappt visste vad de skulle göra av dem. Och värre skulle det bli. De visste inte vad de skulle göra av möjligheterna men sköt problemet framför sig genom att lägga över valen på sina barn, dvs mig. Jag känner mig stundtals som ett offer för detta Eldorado av möjligheter. Jag hade i praktiken kunnat bli allt från bilmekaniker till läkare. Jag inser att jag är oerhört privilegierad som har fått växa upp med sådana öppna föräldrar. Å andra sidan blir ansvaret, för att jag skall hitta det som är perfekt och mest självförverkligande för just mig, desto större.
I slutändan handlar det om att vara ärlig mot sig själv och framförallt ge sig själv tid att förstå vad man är lämpad för att göra. För tio år sedan visste jag inte mycket - och det var då jag tog det stora beslutet om vilken utbildning jag skulle välja. Ungefär som att låta en treåring bestämma om man skall gå till Konsum eller till Ica. Treåringen är väldigt på det klara med att den vill någonting - men vet inte mycket om vilket som är bäst. Så länge den får en glass på slutet struntar den i vilken affär den hamnade i.
Jag frågar mig stilla - var är min glass?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
