Meningsfullhet

Jag har ett ganska trevligt jobb. Jag sitter och håller på med saker som jag tycker är ganska roliga, har mycket eget ansvar och känner att jag kan hantera de krav som ställs på mig. Jag får lite lagom ångest när det är dags att avrapportera kvartalsmålen - men eftersom att det brukar lösa sig väljer jag att inte oroa mig i onödan. Jag har en bra relation med min chef som litar på mig och som jag har en öppen dialog med.

Ändå känns det som om något saknas. Jag har känt det en längre tid. Jag har inte kunnat sätta fingret på det - förrän igår. Det jag håller på med är bara på låtsas - det är löskopplat från det som jag egentligen tycker är viktigt och som betyder någonting för mig.

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt drivkrafter och mål. När jag skriver att jobbet är på låtsas menar jag att mina personliga drivkrafter inte pekar i samma riktning som mina arbetsuppgifter. Eller i samma riktning som det företaget sysslar med överhuvudtaget. Det är inte så att företaget ägnar sig åt oetisk verksamhet jag finner förkastlig utan snarare att företaget strävar efter att göra de som jobbar där lite rikare och ägarna mycket rikare medan min drivkraft inte är att bli rik utan att göra någonting som betyder något för mig och andra.

Skitunikt - tänker ni. Göra något som betyder något för andra. Kanske inte så unikt - men på mitt jobb finns det en uppsjö människor som inte verkar tycka att detta är så värst viktigt. De pular med jobbet och dricker öl tre gånger i veckan. Sedan får de lön i slutet av månaden som de spenderar på sin öl, sina luncher och sin hyra på en etta i innerstan. Det verkar inte röra dem i ryggen att varje månad är den andra lik och att de varje månad bara blir en månad äldre.

Vad är det jag skall göra som är så meningsfullt? Tanken har mognat i mitt huvud i flera år och det känns som om att jag inte längre kan fly från den. Jag vill bli lärare. Jag tror att det är bland de svåraste och roligaste man kan göra. Tanken blev tydlig igår när jag var på ett avtack för en lärare som blev pensionär. Den personen hade elever från nästan alla generationer som hade haft honom genom åren. De höll vackra tal och var alla tacksamma för att ha haft honom. Det var inte så mycket denna persons förträfflighet som lärare som inspirerade mig utan en blixtrande insikt av att jag skulle bli en riktigt bra lärare själv. Jag bara vet det. Första gången jag är riktigt säker på något överhuvudtaget när det gäller mitt yrkesliv. Första gången jag har en roadmap som faktiskt känns rätt. Skönt - och läskigt...

Sol på Utö

Jag ligger på klippan och känner hur de sista dropparna från badet torkar bort från pannan samtidigt som saltet gör huden lite stel och torr. Min arm ligger över mina ögon för att skymma den gassande solen och jag hör hur vågorna skvalpar mot klipporna. I en skreva en bit bort leker några barn en lek om hamnar och månbilar. Om jag i detta nu kunde stanna klockan skulle jag göra det eftersom att jag instinktivt vet att jag har det bra.

Vid min sida kan jag höra hennes andetag. Hon andas tungt och jag har svårt att avgöra om hon sover eller inte. Jag vill sträcka ut handen mot hennes ben men rörelsen stannar i en ryckning som om jag vore bunden av en osynlig silkestråd. Jag fäller ned ansiktet och kikar ut under armen. Hon är verkligen vacker där hon ligger - min valkyria i orange bikini. Med armarna längs sidorna och med ett knä böjt upp mot den klarblåa himlen tar hon in hela sommaren i en självklar pose. Ovanför hennes mage ser jag solen glittra i vattnet och mina ögon har svårt att avgöra om hennes hud är väldigt mörk eller väldigt ljus. Hon vänder sig mot mig och ler:
"Ligger du och tjuvkikar på mig?"
"Vill du ha ett Brago-kex?", frågar jag.
"Gärna."

Att gradera relationer

Vi har alla vänner som är tillsammans med personer som man inte riktigt drar jämt med. Det hör till livets små utmaningar att hantera dessa icke självvalda bekantskaper. Om man verkligen inte klarar av personen ifråga börjar snacket gå mellan kompisarna: "Varför hänger han ihop med henne?"

För det är precis så vi graderar folks förhållanden: om vi gillar båda tycker vi att de är ett fantastiskt par. Om vi bara gillar den ene tycker vi att de är ett dåligt par. Tycker man inte om någon av dem tycker man att de förtjänar varandra.

Det intressanta är att vi just graderar förhållandet baserat på vad vi tycker om respektive person - inte på själva relationen. Även om det kan vara ganska svårt att veta exakt hur folk har det tillsammans så ger de flesta par ledtrådar om hur de fungerar ihop. Hur kommunicerar de? Med vilken grad av respekt behandlar de varandra? Ser de kära ut? Alla dessa saker går det att märka om man är lite uppmärksam - ändå envisas vi med att använda personernas inbördes kvalitétsgrad som måttstock.

Det lär finnas undersökningar som visar att människor tenderar att bli tillsammans med sådana som har en liknande självbild som de själva. Om jag tycker att jag är en cool kille - då skall jag också vara tillsammans med en cool tjej.

Jag tror att detta är ett uttryck för att vi vill optimera allting i vår omgivning - vi skall ha det coolaste jobbet, den coolaste lägenheten och givetvis den coolaste tjejen som vi överhuvudtaget kan få. Vi kan ju inte nöja oss med mindre - då kommer vi att gå runt och undra om vi inte är värda någon bättre.

Eller så kanske vi kan ta ett steg tillbaka, sluta jämföra partners med bilar och se relationer för vad de verkligen är: ett sätt att slippa leva ensam och få spendera så mycket tid man bara kan med någon man tycker om. För det är ju faktiskt det som det handlar om egentligen.

Självrannsakan

Skillnad mellan män och kvinnor ligger i hög grad hur vi betraktar oss själva. Det finns subtila skillnader som vi inte alltid tänker på.

Ett exempel: du har en väninna som alltid väljer fel killar. Killarna är tråkiga, ointelligenta eller kanske rentav våldsamma. När du sitter en fredagkväll och dricker vin med väninnan som precis har brutit med det senaste aset frågar du henne varför hon inte hittar rätt. Hon lyfter lite generat på axlarna, skrattar lite tillgjort och säger: "Du vet - jag väljer alltid fel killar - sån är jag".

Om det är en nära väninna tar du en diskussion och förklarar för henne att hon inte är värd "dåliga" killar och att hon skall leta efter någon bätte.

Två månader senare upprepas historien - och du börjar smått tröttna på att väninnan väljer fel killar och kanske inte ens orkar ta en vinkväll med henne för att boosta henne eller reda ut det hela. Du dömer ut henne och tycker att dina råd är som vatten hällda på en gås. Hon är tjejen som väljer "fel" killar.

Det intressanta är: när träffade du senast en kille som väljer "fel" tjejer. Även om det måste finnas sådana killar så brukar snacket snarare vara: "synd att det inte fungerade för er" eller "det kändes inte rätt". Beror det på att tjejer i allmänhet är trevligare att vara tillsammans med (hemska tanke) eller beror det på att killar likt teflon-superhjältar alltid lyckas låta de dåliga och självförvållade misstagen rinna av dem? I killens värld är det väldigt sällan det är killens fel att det inte fungerade trots att det ur denna grupp går att finna samtliga de killar som din väninna har valt och som är fel.

Ännu mer intresant är att tjejen genom att säga "jag väljer fel killar" har lagt över ansvaret för den felaktiga killen på sig själv. Hon valde den felaktiga killen - hennes aktiva val gjorde att situationen uppstod. Om en kille däremot säger "det var fel tjej" - då skyller han mellan raderna på tjejen i fråga. Hon var helt enkelt inget vidare att vara tillsammans med.

Livet som tjej kanske blir lättare bara genom att skippa lite självrannsakan. Hokus pokus - inte ditt fel, ingen skada skedd - inget behov av terapi för att reda ut vad som är fel på dig. Det har du ju redan konstaterat att det inte är. På detta sättet blir du som killar är mest - lite smådryga, kaxiga med ett ego garanterat större än vad kläderna kan skyla. Fast det är tydligen ok - eftersom att killar lyckas bli tillsammans med tjejer hela tiden. Även de som är fel, konstigt nog.

Det enkla

Måste hålla med Strindberg - "Det är synd om människorna". Vi har begåvats med ett intellekt som är vida större än vad vi egentligen mår bra av. Vi tvingas komma på vad som gör vårt liv värt att leva - eller varför vi traskar runt på den här planeten överhuvudtaget. Det är ingen lätt sits att existera och dessutom vara medveten om sin existens. Och att inte bara medveten om själva existensen utan också vara smärtsamt medveten om att vi fortfarande inte har kommit på något bra och allmänt svar på varför vi finns överhuvudtaget.

De flesta tittar uppåt mot himlen för att sökar svaret eftersom det är allmänt betraktat (oavsett livsåskådning konstigt nog) att det var någonstans därifrån vi kom. Andra går in i sig själva eftersom att de på något märkligt sätt har fått det berättat för sig att det finns någon därute som har koll på läget varför vi inte behöver oroa oss utan bäst mår av att tänka och tro på denna någon. Vi andra är hänvisade åt drivkrafterna som är anledningen till att vi går, står, jobbar eller lyfter huvudet från kudden överhuvudtaget.

Vad händer om jag skulle revoltera mot de mest basala sakerna i livet - bara för att få en antites som bekräftar varför vi envist fortsätter våra liv utan att egentligen veta varför? Jag gillar att utgå från sängen eftersom att de flesta av oss börjar sin dag där. Vad får mig att gå upp egentligen? Ibland leker jag med tanken att bara ligga kvar. Sedan tänker jag på konsekvenserna. I förlängningen skulle denna aktion att ligga kvar leda till att det kommer in en kronofogde i sovrummet och tar den säng som jag så envist i mitt manifest försöker ligga kvar i. Alltså finns inte valet "att ligga kvar". Åtminstone inte hur länge som helst. Ok. Om jag accepterar detta och stiger upp och masar mig till köket kommer nästa val. Vad skulle hända om jag inte åt frukost? Snillen spekulerar. Jag skulle bli hungrig och i förlängningen bli väldigt sjuk och må väldigt dåligt. Inget riktigt alternativ där heller. Jag puttrar iväg till jobbet. Vad skulle hända om jag systematiskt gjorde fucktecken till alla som pratade med mig och vägrade utföra mina arbetsuppgifter? Jag skulle bli av med jobbet. Vilket i sin tur skulle leda till att tidigare nämnda kronofogde stack in sin fula nuna i mitt sovrum och konfiskerade mitt sovdon som jag nog än högre skulle älska eftersom att jag inte hade något jobb att gå till.

Cirkeln är sluten. Jag har egentligen inget val än att gå upp, äta frukost och gå till jobbet och dessutom uppföra mig när jag väl är där.

Allt detta skulle vara löst om jag blev snuskigt rik. Hur blev jag det? Om jag inte ärvde snuskigt mycket pengar från någon gammalfaster eller vann på Lotto så återstod att jobba sig till förmögenheten. Det är arbetsamt har jag hört. Då tvangs jag stiga upp ännu tidigare vilket ju är det jag kämpade för att slippa från början.

Betalningen för mig kommer när jag kommer hem från jobbet. Jag behöver inte blir snuskigt rik - det är jag redan. Min dotter klappar mig lite lagom medvetet på kinden och jag svarar på svenska (som hon inte förstår än) hur mycket jag älskar henne. Halva livet har jag letat efter svar till varför vi traskar runt här på jorden och helt plötsligt finns det i mina händer. Vi finns för att fortsättta finnas - smörigt, enkelt och självklart.

Vart är vi på väg?

En sak som är intressant med oss människor är att vi bara kan mäta tendenser och inte faktiska tillstånd när vi skall bedöma hur vi mår. Det spelar egentligen ingen roll hur vi mår nu utan om vi kommer att må bättre imorgon eller inte.

Om någon frågar dig hur du mår och du vill vara så där oansvarigt ärlig och faktiskt berätta hur det är - tänker du kanske i första hand på vilken veckodag det är. Har du ett vanligt åtta till fem jobb så kan jag slå vad om att du mår lite bättre om det är fredag än om det är måndag. Även om en fredag är lika mycket vardag som en måndag så gör prognosen om den förestundande helgen fredagen roligare. Om du sedan gräver djupare och försöker svara ännu mera ärligt kanske du tar in hur din relation är för tillfället. Är den bättre den här veckan än förra så är det bättre än tvärtom. Du ser tendensen att du och din partner är "på väg åt rätt håll" även om det tillståndet relationen har just nu kanske är identiskt med ett annat tillfälle, då den var på väg åt andra hållet och därför upplevdes som så där. Vill du beskriva hur du mår riktigt ingående för den stackare som frågade så kanske du tar med ditt yrkesliv i stort. Får du göra roligare saker nu än förra våren - då har du ett kul jobb. Har du däremot blivit nedgraderad till att sköta internposten från att ha designat möbler är jobbet tråkigt även om du trivdes väldigt bra med att dela ut post när du var tjugo och precis hade tagit studenten.

Våreufori och höstdepression är andra exempel. Klimatet i oktober skiljer sig inte mycket från april - ändå känns oktober mycket tristare.

Min teori är således att vi människor mäter tillståndet i "vart vi är på väg", inte hur vi egentligen har det just nu. Det är anledningen till uttryck som "gräset är alltid grönare på andra sidan" - vi är otåliga varelser som inte kan stanna upp och titta på marken där vi står och faktiskt uppskatta saker för vad de är. Om vi bara kunde lära oss att väga in lite grann hur vi har det just nu skulle vi nog må lite bättre i allmänhet. Man behöver ju inte vara en mediterande buddist för det - det räcker med att vara lite rättvis mot sig själv och vad man faktiskt har åstadkommit hitintills.

Tvättmaskinens lov

Vi har köpt en tvättmaskin. Även om jag har använt den väldigt lite på sistone så är det verkligen det bästa sedan skivat bröd. Det har att göra med att vi människor i vårt upptagna, otåliga samhälle inte har tid med så tråkiga saker, som att tvätta, om vi inte absolut måste. Det märkliga med att tvätta i tvättstuga är själva momentet att man måste boka tid. Jag vet att jag om två veckor kommer att behöva tvätta, likförbannat kan man ju inte boka upp sig för något så tråkigt. Lamare ursäkt för att utebli från en fika med en kompis får man leta efter - "Jag har tvättstuga". Därför skiter man i tvättiden och gräver ännu djupare ned i byrån tills man hittar t-shirten som kompisen glömde hemma hos en i högstadiet när han sov över. Den får duga.

Det finns vissa som går så långt att de helt rationaliserar bort tvättandet. De köper nya kläder istället. De har sopsäcksstora berg med kalsonger och t-shirtar i garderoben. När bergen blir löjeväckande stora köper de ett paket "Y3" och paniktvättar i handfatet. Jag respekterar på sätt och vis den approachen - den är pragmatisk och har sin egen självklara logik. Kläder slut - aj då - fixa nya. Det kanske inte är så miljövänligt men det finns ju fosfonater, tensider och annat skit i tvättmedel så det kanske går på ett ut.

Man kanske skall uppfinna nya material som antingen inte behöver tvättas, eller som man kan använda till något annat när plagget är smutsigt. Kanske att man kan göra något slags ätbart stärkelsebaserat tyg, lite som det där ätbara Buttrickspappret men gav till varandra i födelsedagspresent på lågstadiet. Man kanske kunde stuva skjortan och avnjuta den med en öl eller ett glas vitt?

Ni hör min desperation. Tvättmaskin är det bästa som har hänt på mycket länge. Den räddar oss från skilsmässor, dålig hygien för att inte tala om stuvade, ätbara skjortor. Den gör att vi kan fortsätta leva vårt jetsetliv där vi aldrig behöver välja mellan att strunta i efterjobbetölen eller att följa med på densamma iklädd tunna med hängslen. Det är ju för väl det.

Om mål

Det är viktigt att ha mål i livet. Tycker i alla fall en del. Jag tror att det är ganska viktigt eftersom att det hjälper en att behålla styrfarten framåt. Det är lättare att sätta fingret på vad man egentligen håller på med om man har mål som ger en antydan om vart man är på väg.

Fast det finns något mycket mer konkret med mål än så. Jag tycker att man kan dela upp målen i två kategorier - de långa målen och de korta målen. De långa målen beskriver vad du vill ha uträttat om säg tio år eller kanske mot slutet av livet och de korta vad som är viktigt idag, den här veckan eller den här månaden. Om man gör den här uppdelningen så får man ett verktyg för att beskriva hur nära man är sin uttänkta livsväg. Med det flummiga uttrycket menar jag det som just du är ämnad att göra och som du mår bäst av om du följer. Om du innerst inne vet att du skall bli en ny Barbara Streisand så kommer du alltid känna en viss otillfredställelse så länge du inte kämpar för att bli det.

Jag har en teori om detta som jag skall komma fram till: ju mer dina korta mål pekar i samma riktning som dina långa - desto bättre mår du. Detta har att göra med att ju mer liktriktade dina mål är med varandra desta större är sannolikheten att du följer din uttänkta väg, som i förlängningen kommer att göra dig lyckligast. Ett exempel: om ditt långa mål är att bli dirigent och ditt korta mål att få pengarna att räcka till hyran när du jobbar på ICA - då mår du inte så bra eftersom att ditt korta överlevnadsmål inte gagnar ditt långa att bli dirigent. Om du däremot slavar på ICA men samtidigt lägger undan pengar till en utbildning på Sibelius-akademin i Helsingfors där du kan få uppfylla din dröm att bli dirigent - då mår du istället ganska bra. Detta trots att du i praktiken gör samma sak om dagarna.

Det gäller att vara kreativ och göra så att ens korta mål överensstämmer med ens långa - om man är riktigt duktig på detta kallas man levnadskonstnär. Om man är riktigt dålig på det kallas man för en gnällig typ som ständigt är missnöjd över att ingen förstår vad man egentligen borde göra. Ett offer för omständigheterna som inte har den minsta förståelse för vad just jag vill uträtta med mitt liv. Det verkar tragiskt - dit vill jag inte komma. Bättre att fila på målen så att de pekar någotsånär rätt. Det är ju trots allt mitt liv det handlar om.

Konsumenter och producenter

Det finns en intressant bieffekt med att börja blogga. Man sällar sig till producenterna. Man inte bara konsumerar andras alster - man gör det möjligt för andra att konsumera ens egna. Jag ser vissa likheter med toalettklotter - även om vi alla producerar något där så finns det vissa som vill producera något mer bestående. De skriver en vers - en rad eller bara en ren obscenitet - helt enligt hur respektive vill bli ihågkommen.

Grejjen med en blogg är att den virtuella toalettväggen är mycket större och att man får plats att skriva riktigt mycket. Dessutom är det ingen annan som bankar på dörren vilket gör att man får tid att formulera sig ordentligt. Och man får producera.

Varför jag tjatar om detta med att producera har att göra med att jag, för bara några år sedan, var orolig för utvecklingen i samhället. Med de stora mediabolagen som dominerade informationsflödet kunde man dela upp invånarna i två grupper: producenter (den lilla gruppen) och konsumenter (den stora). Producenterna producerade tv-program, tidningar och skivor och konsumentera konsumerade desamma. Producenterna gjorde detta för att tjäna pengar, skapa opinion eller bara slösa på konsumenterna tid. Konsumenterna lapade i sig. Jag var orolig för att TV skulle passivisera en hel generation; att skivbolagen skulle tvinga alla att lyssna på A-teens och att tidningarna skulle göra vår uppfattning skev om vad som har nyhetsvärde och inte. Mycket av detta gäller fortfarande men jag ser en sak i samhället som är så oerhört uppfriskande och hoppingivande: med hjälp av internet har skaran producenter blivit större och kommit närmare konsumenterna.

Detta gäller inte bara det skrivna ordet och opinionsbildning, som i en sådan här blogg, utan även musik. Vi ser bara början på hur musik kommer att distribueras framöver: direkt mellan producent och konsument över internet. Det finns redan band som har tagit steget ut och äskar pengar från sina fans på sin hemsida för att när de har fått ihop tillräckligt gå in i en studio och spela in. Varför ha en mellanhand (i form av ett skivbolag) som sitter och tar pengar för en distribution som redan är löst? Inte undra på att skivbolagen har slagits med näbbar och klor mot fildelning - konstigt bara att de inte har sett det självklara att använda fenomenet för egen vinning utan istället passivt sett på när Apple har tagit kakan i form av Itunes.

Genom att antalet producenter har ökat har maktbalansen skiftats till andra typer av spelare: sökmotorer och redaktörer. Konsumenterna behöver vägledning i det ökande informationsflödet att hitta vad de söker. Det är ingen tvekan om att Googles imperium kommer att fortsätta växa. Och folk kommer vilja ha personliga vägledare i informationsdjungeln i form av redaktörer - det kommer vara en tjänst jag tror de flesta kommer vara beredda att betala för.

Leve informationsamhället och leve den ökande produktionen! Kanske att 90% av det vi producerar är skräp - men å andra sidan har det väl alltid varit så. Det är bara en bråkdel som blir kvar till eftervärlden. Längst ned vid golvet där klottersaneraren inte kommit åt med lösningsmedlet kanske det finns att läsa något könsord eller något annat meningslöst. Eller så står det en kärleksförklaring till en flicka som idag är gift med författaren och har tre barn och lever lycklig i någon trevlig förort. Svårt att veta när man sitter där - men inte desto mindre möjligt.

Pastorns adjö

Välkomna denna första advent. Jag vill passa på att tacka kyrkokören och framförallt Ann-Britt för den underbara
sången. Jag är er kyrkoherde och ni är min församling. Vi har idag samlats här för att fira första advent - denna underbara högtid som inleder kyrkoårets viktigaste händelse, själva fundamentet till vår tro - julen och Jesu födelse.

Guds godhet är stor och inte nogräknad och han har säkert ingenting emot att antalet besökare från förra veckan till idag har gått upp med, låt se, 342 procent. Advent är en populär högtid och vi i kyrkan är så glada när vi - eller skall jag kanske säga "om vi" - får gehör för vårt budskap. Jag har viss förståelse för att palmsöndag inte låter lika intressant som advent. Palmer finns det ont om i det här landet och igenkännande är en viktig faktor när man väljer mellan en Hästens-säng och en hård kyrkbänk. Advent, i sin tur, betyder uppstigning och är lite av en happening här varje år då vi får se ljus tändas och höra kyrkokören, med Ann-Britt i spetsen, framföra de psalmer vi hört både en och annan gång. Men det är ändå det vi är här för - att höra någonting vi känner igen från när vi var barn och det var ordning och reda i det här - ursäkta - förbannade landet.

När världen ser ut som den gör är det lätt att glömma bort varför kyrkan finns överhuvudtaget. Vissa ser det som ett hus dit man alltid är välkommen - andra ser det som ett VARMT hus där de kan vistas utan att behöva stå för elräkningen. Vissa andra ser det som en andrahandsmarknad för kulturmärkta byggnader som kyrkan på grund av indragna subventioner från staten tvingas rea ut till nyrika Bingolottomiljonärer. Ytterligare några andra ser det som en sååå trevlig samlingslokal för giftermål och heliga äktenskapslöften - vilka visar sig vara lika heliga som den äkta mannens moral är hög klockan tre i baren på konferenshotellet i Nynäshamn.

Men Gud är god - han förlåter allt. Han förlåter dem som har vänt sitt ansikte ifrån honom, han förlåter dem som inte orkat lära sig nya versionen av "VÅR Fader" trots att den har varit stipulerad standard de senaste tio åren, han förlåter dem som använder sin konfimrationsbibel som dörrstopp i tvättstugan, han förlåter dem som tror att den helige ande är Lilla Spöket Labans rika kusin från landet. Och han förlåter framför allt dem som bara tittar in en gång om året, vid advent, och dränker den vackra klangen från kyrkorgeln med olåt som bara med otrolig inlevelse och fantasi kan liknas vid "Bereden väg för Herran".

Den som inte förlåter er är jag. Jag är trött på att prata om Guds godhet inför tio åskådare varav häften inte hör på grund av att vi inte har haft råd att laga hörselslingan och resten som bara närvarar för att de gick fel när de skulle till bingohallen. Jag är trött på att försöka förmedla ett budskap vars relevans ställs i proportion med vem som vann Robinson, eller som i andlighet tvingas tävla med Birgitte Söndergaards senaste tårdrypande produktion på TV3. Jag säger härmed upp mig från mitt ämbete och slipper således se era tomma nunor tillsammans med kyrkokörens vedervärdiga klang inklusive Ann-Britts illa intonerade fogsvanssopran och kan således ägna mig åt väsentligheter såsom att måla ett plank eller snatta smågodis på Konsum.

Adjö!

Cykling och dubbelliv

Jag cyklar till jobbet varje dag. Det är en trevlig upplevelse. Dels får jag motion - dels bidrar jag till miljöns förbättring. Asfalten svischar förbi under mina däck och regnet piskar mig i ögonen. Jag känner mig som en äventyrare som utmanar vädrets makter. Det är lite av en sport att cykla så sent på hösten att folk på jobbet frågar om jag extraknäcker som vägarbetare när jag vinkar hejdå med min reflexväst.

En rolig effekt av att cykla till jobbet är att man möter samma människor varje dag. Om man åker buss eller tunnelbana gör man det också - men då träffar man bara de som är på väg åt samma håll. Om man cyklar möter man de som är på väg åt andra hållet. Det kan bli så påtagligt att man börjar hälsa. En kille som jag har mött två gånger varje dag i fem månader har jag god lust att hejda. Uppenbarligen jobbar vi på fel ställe. Han cyklar åt det hållet jag bor och jag cyklar från det hållet han jobbar varje morgon vilket leder mig till slutsatsen att vi rimligtvis skulle kunna tjäna på att byta antingen jobb eller bostad med varandra. Varför denna onödiga transport av kött?

Vi svenskar gör som svenskar gör mest. Vi hejdar inte varandra på gatan för att föreslå att vi byter jobb/bostad/fru/barn med varandra. Det är alldeles för försigkommet. Vi cyklar på och låtsas att regnet piskar oss i ögonen lite extra när vi passerar den vi känner igen (även om bara den ene har motvind) för att slippa konfronteras med det uppenbart dumma att två personer kan ha ett parallellt-omvänt jobb och hemmaliv.

Undrar vad han åt till middag - kanske är precis tvärtom mot vad jag åt?

Om att välja

Ett råd jag kommer att ge min dotter när hon är gammal nog är: utbilda dig inte för sakens skull. Om du tänker lägga fem och ett halvt år på något - se då till att lägga det på något som du faktiskt tycker är roligt - eller är lämpad för.

Min föräldrageneration (och då menar jag 40-talister) var den första generationen som verkligen hade alla möjligheter. De fick så mycket möjligheter att de knappt visste vad de skulle göra av dem. Och värre skulle det bli. De visste inte vad de skulle göra av möjligheterna men sköt problemet framför sig genom att lägga över valen på sina barn, dvs mig. Jag känner mig stundtals som ett offer för detta Eldorado av möjligheter. Jag hade i praktiken kunnat bli allt från bilmekaniker till läkare. Jag inser att jag är oerhört privilegierad som har fått växa upp med sådana öppna föräldrar. Å andra sidan blir ansvaret, för att jag skall hitta det som är perfekt och mest självförverkligande för just mig, desto större.

I slutändan handlar det om att vara ärlig mot sig själv och framförallt ge sig själv tid att förstå vad man är lämpad för att göra. För tio år sedan visste jag inte mycket - och det var då jag tog det stora beslutet om vilken utbildning jag skulle välja. Ungefär som att låta en treåring bestämma om man skall gå till Konsum eller till Ica. Treåringen är väldigt på det klara med att den vill någonting - men vet inte mycket om vilket som är bäst. Så länge den får en glass på slutet struntar den i vilken affär den hamnade i.

Jag frågar mig stilla - var är min glass?