måndag 29 januari 2007
Intressanta kombinationer
Jag tycker om att klassificera människor och saker omkring mig. Kanske för att jag vill skapa en falsk trygghet om att jag faktiskt vet var jag har folk och saker - eller kanske för att jag tycker att det är roligt. Det roligaste är om man hittar underliga kombinationer av klassificeringar. Tänk er till exempel klassificeringarna "lätt att älska"-"lätt att leva tillsammans med". Den är möjlig och angenäm. Tänk sedan kombinationen "lätt att älska"-"svår att leva ihop med". Den är också möjlig - skulle kanske kunna stämma på en smått manodepressiv person eller nåt. Någon som är "svår att älska" och "svår att leva ihop med" är det ganska synd om - kan ju vara någon person som har fått för lite kärlek eller som mår dåligt i största allmänhet. Betänk sedan kombinationen "svår att älska"-"lätt att leva ihop med". Hur är den personen? Den känns lite som en blandning av Benny Hill och Kajsa Kavat. Eller en sån där pudelliknande person som alltid är jätteglad, är ordentlig och trevlig - men lite för glad och ivägen för att man skall kunna älska den. Huh.
torsdag 18 januari 2007
Må bra
Det är rätt skönt att vara jag. Jag mår bra, har hittat ett nytt livsmål, har ett barn och en underbar kvinna och bor i en lägenhet där jag trivs. Jag har inget att klaga över.
Jag har egentligen alltid mått bra - jag är en sån typ. Ibland undrar jag varför just jag mår bra. Vissa andra gör det uppenbarligen inte. Är det kemi i hjärnan, en harmonisk barndom eller inställning till livet i stort? Egentligen är det säkert en kombination av alla möjliga saker men jag tror att den egna inställningen är mycket viktig - vissa verkar må bra av sig själva medan andra måste låta livet bevisa för dem att det är ok.
En kompis till mig har en storebror som hade en skön taktik i tonåren: han ställde sig, finnig och halvfräsch framför spegeln varje morgon, kliade sig på magen och sa: "Det är skönt att vara bäst". Detta gjorde han som en affirmerande ritual - och han verkade må gott, även under de för många mindre roliga tonåren. För den som är nere kan en sådan ritual kännas helt idiotisk men det är inte helt dumt att ge sig själv regelbundna komplimanger. Man får så få ändå - då kan man lika gärna ge sig själv några.
Med risk för att skymfa alla deprimerade människor därute - vissa verkar har fallit in i mönster av självbestraffning och självömkan som nästan får det att verka som om att de vill må dåligt. Inte medvetet givetvis - men ändå. Jag tror att vi människor älskar mönster och vi har väldigt svårt att bryta dem - speciellt när det handlar om vårt eget beteende. Om man så bara skall lära sig att sluta komma försent jämt så känns det som en uppoffring trots att lösningen egentligen bara är att sikta på att man skall vara överallt en kvart tidigare. Eller om man skall börja ta med lunchlåda istället för att gå och äta flottiga luncher tar det emot så gräsligt att man inte förrän kontot är tomt tar sig i kragen och kommer ihåg lådan. Detsamma tror jag gäller hur man väljer att se på livet och det som händer en - det är så otroligt svårt att bryta hur man tolkar livets gång. Det gör liksom våld på en själv och ens person.
Skratterapi, affirmation och "ge världen ett leende"-metoder kan givetvis uppfattas som ytliga och tandlösa. Det är ju inte avsaknande av skratt och leenden som är problemet - det är ju symptomet. Skulle min bil gå fortare bara för att jag målar den röd? Det märkliga är att jag tror det. Vi kan lura kroppen att tro att den är lite gladare än vad den är. Om man gör så varje dag så kanske det blir lite bättre varje dag. Och tillslut kanske man har brutit mönstret utan att man har märkt det.
Men vad jag än säger om sådana här saker så framstår jag alltid som ganska tvålig och tillgjord eftersom att jag tillhör de som mår bra. Lätt för mig att säga att det handlar om inställning - jag har ju den redan. Kanske att det inte går att frälsa världen - folk mår som de mår och jag skall vara glad att jag mår bra. Men kanske att jag kan göra en och annan som träffar mig gladare - i sådana fall blir jag gladare också. Och då får jag ännu mer energi att få ännu fler att bli ännu gladare! Värsta evighetsmaskinen - vem behöver kärnkraft när det finns glädje?
Jag har egentligen alltid mått bra - jag är en sån typ. Ibland undrar jag varför just jag mår bra. Vissa andra gör det uppenbarligen inte. Är det kemi i hjärnan, en harmonisk barndom eller inställning till livet i stort? Egentligen är det säkert en kombination av alla möjliga saker men jag tror att den egna inställningen är mycket viktig - vissa verkar må bra av sig själva medan andra måste låta livet bevisa för dem att det är ok.
En kompis till mig har en storebror som hade en skön taktik i tonåren: han ställde sig, finnig och halvfräsch framför spegeln varje morgon, kliade sig på magen och sa: "Det är skönt att vara bäst". Detta gjorde han som en affirmerande ritual - och han verkade må gott, även under de för många mindre roliga tonåren. För den som är nere kan en sådan ritual kännas helt idiotisk men det är inte helt dumt att ge sig själv regelbundna komplimanger. Man får så få ändå - då kan man lika gärna ge sig själv några.
Med risk för att skymfa alla deprimerade människor därute - vissa verkar har fallit in i mönster av självbestraffning och självömkan som nästan får det att verka som om att de vill må dåligt. Inte medvetet givetvis - men ändå. Jag tror att vi människor älskar mönster och vi har väldigt svårt att bryta dem - speciellt när det handlar om vårt eget beteende. Om man så bara skall lära sig att sluta komma försent jämt så känns det som en uppoffring trots att lösningen egentligen bara är att sikta på att man skall vara överallt en kvart tidigare. Eller om man skall börja ta med lunchlåda istället för att gå och äta flottiga luncher tar det emot så gräsligt att man inte förrän kontot är tomt tar sig i kragen och kommer ihåg lådan. Detsamma tror jag gäller hur man väljer att se på livet och det som händer en - det är så otroligt svårt att bryta hur man tolkar livets gång. Det gör liksom våld på en själv och ens person.
Skratterapi, affirmation och "ge världen ett leende"-metoder kan givetvis uppfattas som ytliga och tandlösa. Det är ju inte avsaknande av skratt och leenden som är problemet - det är ju symptomet. Skulle min bil gå fortare bara för att jag målar den röd? Det märkliga är att jag tror det. Vi kan lura kroppen att tro att den är lite gladare än vad den är. Om man gör så varje dag så kanske det blir lite bättre varje dag. Och tillslut kanske man har brutit mönstret utan att man har märkt det.
Men vad jag än säger om sådana här saker så framstår jag alltid som ganska tvålig och tillgjord eftersom att jag tillhör de som mår bra. Lätt för mig att säga att det handlar om inställning - jag har ju den redan. Kanske att det inte går att frälsa världen - folk mår som de mår och jag skall vara glad att jag mår bra. Men kanske att jag kan göra en och annan som träffar mig gladare - i sådana fall blir jag gladare också. Och då får jag ännu mer energi att få ännu fler att bli ännu gladare! Värsta evighetsmaskinen - vem behöver kärnkraft när det finns glädje?
måndag 15 januari 2007
Ostrukturerat om TV
Jag har skrivit tidigare om bloggandet som del av det producerande samhället. Om man delar upp samhället i producerande och konsumerande så skulle jag vilja säga att det mest passiviserande och konsumerande man kan göra är att titta på TV. Om jag tittar på DVD har jag i alla fall aktivt valt vad jag vill se och bemödat mig att lägga skivan i spelaren. Om jag tittar på TV händer det allt som oftast att jag faktiskt inte hajjar vad jag sitter och tittar på - än mindre varför. Det märkliga är att min hjärna inte verkar bry sig - avdomnade och slöa strömlinjeformar sig hjärncellerna och riktar med en komalik tankekraft (som är vad som krävs för att titta på ett genomsnittligt TV-program) uppmärksamheten rätt in i en låda av plast. TV är vila. TV är avkoppling. TV är vår tids opium för folket.
Strözappande. Är det jag tittar på just nu inte underhållande nog stänger jag inte av utan byter kanal. TVn visar vad jag vill bara den får ta en liten stund till av mitt liv. Jag byter kanal fram och tillbaka tills jag hittar det minst dåliga - på chans. Och tycker jag inte om att leva riktigt så crazy finns det en programtablå som helt elinimerar alla överaskningar. Då är passiviteten total.
När jag var liten hade min bästa kompis inte TV. Hans föräldrar kastade ut den när barnen föddes. Smarta föräldrar. Kompisen blev givetvis mobbad för att han inte hade sett "Hulken" - men han fick något oförstört över sig. Något oförstört som ett barn får över sig när han slipper titta på en grön gubbe i lila trasiga byxor - med ett skjortkonto större än Sydamerikas totala statsskuld. Något oförstört jag känner att jag får en del av när jag stänger av TVn och pratar med min käresta istället. Det blir så där tyst och skönt - som när man stänger av köksfläkten och sätter sig att äta.
Lägg ihop hur många timmar vi tittar på TV - totalt i hela världen. Eller gör inte det. Du blir mörkrädd. Hur många böcker hade inte skrivits istället. Hur många samtal hade inte förts. Och hur många handarbeten hade inte sett världen istället - fina broderade bårder att ha i köket. Nu får vi inte se dem - utan får istället minnas hur Hulken såg ut när han blev så där arg - eller hur stora whiskypinnar J.R svepte i sig på stående fot.
Men jag vill inte förbjuda TV - det finns det som är bra: brittiska deckare, temadygn och kulturprogram på SVT. De skall vara kvar. Men dokusåpor, flamsiga förkvällar och dansprogram där hälften av de som snurrar runt på golvet inte kan dansa stänger jag av. Skönt - vad tyst det blev. Tryck aldrig på den knappen igen - "Poltergeist" hade rätt - det kommer konstiga saker genom rutan som förr än du anar tar kontroll över ditt liv. Knyppla en bård istället - eller skriv ett kapitel på din bok som aldrig kommer att bli klar. Genom att skapa känns det inte riktigt lika meningslöst. Allt som bevarar någonting till eftervärlden känns på något sätt bättre.
Strözappande. Är det jag tittar på just nu inte underhållande nog stänger jag inte av utan byter kanal. TVn visar vad jag vill bara den får ta en liten stund till av mitt liv. Jag byter kanal fram och tillbaka tills jag hittar det minst dåliga - på chans. Och tycker jag inte om att leva riktigt så crazy finns det en programtablå som helt elinimerar alla överaskningar. Då är passiviteten total.
När jag var liten hade min bästa kompis inte TV. Hans föräldrar kastade ut den när barnen föddes. Smarta föräldrar. Kompisen blev givetvis mobbad för att han inte hade sett "Hulken" - men han fick något oförstört över sig. Något oförstört som ett barn får över sig när han slipper titta på en grön gubbe i lila trasiga byxor - med ett skjortkonto större än Sydamerikas totala statsskuld. Något oförstört jag känner att jag får en del av när jag stänger av TVn och pratar med min käresta istället. Det blir så där tyst och skönt - som när man stänger av köksfläkten och sätter sig att äta.
Lägg ihop hur många timmar vi tittar på TV - totalt i hela världen. Eller gör inte det. Du blir mörkrädd. Hur många böcker hade inte skrivits istället. Hur många samtal hade inte förts. Och hur många handarbeten hade inte sett världen istället - fina broderade bårder att ha i köket. Nu får vi inte se dem - utan får istället minnas hur Hulken såg ut när han blev så där arg - eller hur stora whiskypinnar J.R svepte i sig på stående fot.
Men jag vill inte förbjuda TV - det finns det som är bra: brittiska deckare, temadygn och kulturprogram på SVT. De skall vara kvar. Men dokusåpor, flamsiga förkvällar och dansprogram där hälften av de som snurrar runt på golvet inte kan dansa stänger jag av. Skönt - vad tyst det blev. Tryck aldrig på den knappen igen - "Poltergeist" hade rätt - det kommer konstiga saker genom rutan som förr än du anar tar kontroll över ditt liv. Knyppla en bård istället - eller skriv ett kapitel på din bok som aldrig kommer att bli klar. Genom att skapa känns det inte riktigt lika meningslöst. Allt som bevarar någonting till eftervärlden känns på något sätt bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
