Må bra

Det är rätt skönt att vara jag. Jag mår bra, har hittat ett nytt livsmål, har ett barn och en underbar kvinna och bor i en lägenhet där jag trivs. Jag har inget att klaga över.

Jag har egentligen alltid mått bra - jag är en sån typ. Ibland undrar jag varför just jag mår bra. Vissa andra gör det uppenbarligen inte. Är det kemi i hjärnan, en harmonisk barndom eller inställning till livet i stort? Egentligen är det säkert en kombination av alla möjliga saker men jag tror att den egna inställningen är mycket viktig - vissa verkar må bra av sig själva medan andra måste låta livet bevisa för dem att det är ok.

En kompis till mig har en storebror som hade en skön taktik i tonåren: han ställde sig, finnig och halvfräsch framför spegeln varje morgon, kliade sig på magen och sa: "Det är skönt att vara bäst". Detta gjorde han som en affirmerande ritual - och han verkade må gott, även under de för många mindre roliga tonåren. För den som är nere kan en sådan ritual kännas helt idiotisk men det är inte helt dumt att ge sig själv regelbundna komplimanger. Man får så få ändå - då kan man lika gärna ge sig själv några.

Med risk för att skymfa alla deprimerade människor därute - vissa verkar har fallit in i mönster av självbestraffning och självömkan som nästan får det att verka som om att de vill må dåligt. Inte medvetet givetvis - men ändå. Jag tror att vi människor älskar mönster och vi har väldigt svårt att bryta dem - speciellt när det handlar om vårt eget beteende. Om man så bara skall lära sig att sluta komma försent jämt så känns det som en uppoffring trots att lösningen egentligen bara är att sikta på att man skall vara överallt en kvart tidigare. Eller om man skall börja ta med lunchlåda istället för att gå och äta flottiga luncher tar det emot så gräsligt att man inte förrän kontot är tomt tar sig i kragen och kommer ihåg lådan. Detsamma tror jag gäller hur man väljer att se på livet och det som händer en - det är så otroligt svårt att bryta hur man tolkar livets gång. Det gör liksom våld på en själv och ens person.

Skratterapi, affirmation och "ge världen ett leende"-metoder kan givetvis uppfattas som ytliga och tandlösa. Det är ju inte avsaknande av skratt och leenden som är problemet - det är ju symptomet. Skulle min bil gå fortare bara för att jag målar den röd? Det märkliga är att jag tror det. Vi kan lura kroppen att tro att den är lite gladare än vad den är. Om man gör så varje dag så kanske det blir lite bättre varje dag. Och tillslut kanske man har brutit mönstret utan att man har märkt det.

Men vad jag än säger om sådana här saker så framstår jag alltid som ganska tvålig och tillgjord eftersom att jag tillhör de som mår bra. Lätt för mig att säga att det handlar om inställning - jag har ju den redan. Kanske att det inte går att frälsa världen - folk mår som de mår och jag skall vara glad att jag mår bra. Men kanske att jag kan göra en och annan som träffar mig gladare - i sådana fall blir jag gladare också. Och då får jag ännu mer energi att få ännu fler att bli ännu gladare! Värsta evighetsmaskinen - vem behöver kärnkraft när det finns glädje?