Om mål

Det är viktigt att ha mål i livet. Tycker i alla fall en del. Jag tror att det är ganska viktigt eftersom att det hjälper en att behålla styrfarten framåt. Det är lättare att sätta fingret på vad man egentligen håller på med om man har mål som ger en antydan om vart man är på väg.

Fast det finns något mycket mer konkret med mål än så. Jag tycker att man kan dela upp målen i två kategorier - de långa målen och de korta målen. De långa målen beskriver vad du vill ha uträttat om säg tio år eller kanske mot slutet av livet och de korta vad som är viktigt idag, den här veckan eller den här månaden. Om man gör den här uppdelningen så får man ett verktyg för att beskriva hur nära man är sin uttänkta livsväg. Med det flummiga uttrycket menar jag det som just du är ämnad att göra och som du mår bäst av om du följer. Om du innerst inne vet att du skall bli en ny Barbara Streisand så kommer du alltid känna en viss otillfredställelse så länge du inte kämpar för att bli det.

Jag har en teori om detta som jag skall komma fram till: ju mer dina korta mål pekar i samma riktning som dina långa - desto bättre mår du. Detta har att göra med att ju mer liktriktade dina mål är med varandra desta större är sannolikheten att du följer din uttänkta väg, som i förlängningen kommer att göra dig lyckligast. Ett exempel: om ditt långa mål är att bli dirigent och ditt korta mål att få pengarna att räcka till hyran när du jobbar på ICA - då mår du inte så bra eftersom att ditt korta överlevnadsmål inte gagnar ditt långa att bli dirigent. Om du däremot slavar på ICA men samtidigt lägger undan pengar till en utbildning på Sibelius-akademin i Helsingfors där du kan få uppfylla din dröm att bli dirigent - då mår du istället ganska bra. Detta trots att du i praktiken gör samma sak om dagarna.

Det gäller att vara kreativ och göra så att ens korta mål överensstämmer med ens långa - om man är riktigt duktig på detta kallas man levnadskonstnär. Om man är riktigt dålig på det kallas man för en gnällig typ som ständigt är missnöjd över att ingen förstår vad man egentligen borde göra. Ett offer för omständigheterna som inte har den minsta förståelse för vad just jag vill uträtta med mitt liv. Det verkar tragiskt - dit vill jag inte komma. Bättre att fila på målen så att de pekar någotsånär rätt. Det är ju trots allt mitt liv det handlar om.