Ett råd jag kommer att ge min dotter när hon är gammal nog är: utbilda dig inte för sakens skull. Om du tänker lägga fem och ett halvt år på något - se då till att lägga det på något som du faktiskt tycker är roligt - eller är lämpad för.
Min föräldrageneration (och då menar jag 40-talister) var den första generationen som verkligen hade alla möjligheter. De fick så mycket möjligheter att de knappt visste vad de skulle göra av dem. Och värre skulle det bli. De visste inte vad de skulle göra av möjligheterna men sköt problemet framför sig genom att lägga över valen på sina barn, dvs mig. Jag känner mig stundtals som ett offer för detta Eldorado av möjligheter. Jag hade i praktiken kunnat bli allt från bilmekaniker till läkare. Jag inser att jag är oerhört privilegierad som har fått växa upp med sådana öppna föräldrar. Å andra sidan blir ansvaret, för att jag skall hitta det som är perfekt och mest självförverkligande för just mig, desto större.
I slutändan handlar det om att vara ärlig mot sig själv och framförallt ge sig själv tid att förstå vad man är lämpad för att göra. För tio år sedan visste jag inte mycket - och det var då jag tog det stora beslutet om vilken utbildning jag skulle välja. Ungefär som att låta en treåring bestämma om man skall gå till Konsum eller till Ica. Treåringen är väldigt på det klara med att den vill någonting - men vet inte mycket om vilket som är bäst. Så länge den får en glass på slutet struntar den i vilken affär den hamnade i.
Jag frågar mig stilla - var är min glass?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Bravo! Stoppa valfriheten! Allvarligt talat, hur många lyckopiller, terapisessioner och ärriga handleder har inte den här nya fantastiska valfriheten kostat oss? Och ändå förväntas man vara tacksam. Ojojoj. Det här blogginlägget kommer jag säkerligen låta mig inspireras av förr eller senare. Stoppa valfriheten! Stoppa den!
En skön Berglin som behandlar ämnet
Skicka en kommentar