Pastorns adjö

Välkomna denna första advent. Jag vill passa på att tacka kyrkokören och framförallt Ann-Britt för den underbara
sången. Jag är er kyrkoherde och ni är min församling. Vi har idag samlats här för att fira första advent - denna underbara högtid som inleder kyrkoårets viktigaste händelse, själva fundamentet till vår tro - julen och Jesu födelse.

Guds godhet är stor och inte nogräknad och han har säkert ingenting emot att antalet besökare från förra veckan till idag har gått upp med, låt se, 342 procent. Advent är en populär högtid och vi i kyrkan är så glada när vi - eller skall jag kanske säga "om vi" - får gehör för vårt budskap. Jag har viss förståelse för att palmsöndag inte låter lika intressant som advent. Palmer finns det ont om i det här landet och igenkännande är en viktig faktor när man väljer mellan en Hästens-säng och en hård kyrkbänk. Advent, i sin tur, betyder uppstigning och är lite av en happening här varje år då vi får se ljus tändas och höra kyrkokören, med Ann-Britt i spetsen, framföra de psalmer vi hört både en och annan gång. Men det är ändå det vi är här för - att höra någonting vi känner igen från när vi var barn och det var ordning och reda i det här - ursäkta - förbannade landet.

När världen ser ut som den gör är det lätt att glömma bort varför kyrkan finns överhuvudtaget. Vissa ser det som ett hus dit man alltid är välkommen - andra ser det som ett VARMT hus där de kan vistas utan att behöva stå för elräkningen. Vissa andra ser det som en andrahandsmarknad för kulturmärkta byggnader som kyrkan på grund av indragna subventioner från staten tvingas rea ut till nyrika Bingolottomiljonärer. Ytterligare några andra ser det som en sååå trevlig samlingslokal för giftermål och heliga äktenskapslöften - vilka visar sig vara lika heliga som den äkta mannens moral är hög klockan tre i baren på konferenshotellet i Nynäshamn.

Men Gud är god - han förlåter allt. Han förlåter dem som har vänt sitt ansikte ifrån honom, han förlåter dem som inte orkat lära sig nya versionen av "VÅR Fader" trots att den har varit stipulerad standard de senaste tio åren, han förlåter dem som använder sin konfimrationsbibel som dörrstopp i tvättstugan, han förlåter dem som tror att den helige ande är Lilla Spöket Labans rika kusin från landet. Och han förlåter framför allt dem som bara tittar in en gång om året, vid advent, och dränker den vackra klangen från kyrkorgeln med olåt som bara med otrolig inlevelse och fantasi kan liknas vid "Bereden väg för Herran".

Den som inte förlåter er är jag. Jag är trött på att prata om Guds godhet inför tio åskådare varav häften inte hör på grund av att vi inte har haft råd att laga hörselslingan och resten som bara närvarar för att de gick fel när de skulle till bingohallen. Jag är trött på att försöka förmedla ett budskap vars relevans ställs i proportion med vem som vann Robinson, eller som i andlighet tvingas tävla med Birgitte Söndergaards senaste tårdrypande produktion på TV3. Jag säger härmed upp mig från mitt ämbete och slipper således se era tomma nunor tillsammans med kyrkokörens vedervärdiga klang inklusive Ann-Britts illa intonerade fogsvanssopran och kan således ägna mig åt väsentligheter såsom att måla ett plank eller snatta smågodis på Konsum.

Adjö!