Det enkla

Måste hålla med Strindberg - "Det är synd om människorna". Vi har begåvats med ett intellekt som är vida större än vad vi egentligen mår bra av. Vi tvingas komma på vad som gör vårt liv värt att leva - eller varför vi traskar runt på den här planeten överhuvudtaget. Det är ingen lätt sits att existera och dessutom vara medveten om sin existens. Och att inte bara medveten om själva existensen utan också vara smärtsamt medveten om att vi fortfarande inte har kommit på något bra och allmänt svar på varför vi finns överhuvudtaget.

De flesta tittar uppåt mot himlen för att sökar svaret eftersom det är allmänt betraktat (oavsett livsåskådning konstigt nog) att det var någonstans därifrån vi kom. Andra går in i sig själva eftersom att de på något märkligt sätt har fått det berättat för sig att det finns någon därute som har koll på läget varför vi inte behöver oroa oss utan bäst mår av att tänka och tro på denna någon. Vi andra är hänvisade åt drivkrafterna som är anledningen till att vi går, står, jobbar eller lyfter huvudet från kudden överhuvudtaget.

Vad händer om jag skulle revoltera mot de mest basala sakerna i livet - bara för att få en antites som bekräftar varför vi envist fortsätter våra liv utan att egentligen veta varför? Jag gillar att utgå från sängen eftersom att de flesta av oss börjar sin dag där. Vad får mig att gå upp egentligen? Ibland leker jag med tanken att bara ligga kvar. Sedan tänker jag på konsekvenserna. I förlängningen skulle denna aktion att ligga kvar leda till att det kommer in en kronofogde i sovrummet och tar den säng som jag så envist i mitt manifest försöker ligga kvar i. Alltså finns inte valet "att ligga kvar". Åtminstone inte hur länge som helst. Ok. Om jag accepterar detta och stiger upp och masar mig till köket kommer nästa val. Vad skulle hända om jag inte åt frukost? Snillen spekulerar. Jag skulle bli hungrig och i förlängningen bli väldigt sjuk och må väldigt dåligt. Inget riktigt alternativ där heller. Jag puttrar iväg till jobbet. Vad skulle hända om jag systematiskt gjorde fucktecken till alla som pratade med mig och vägrade utföra mina arbetsuppgifter? Jag skulle bli av med jobbet. Vilket i sin tur skulle leda till att tidigare nämnda kronofogde stack in sin fula nuna i mitt sovrum och konfiskerade mitt sovdon som jag nog än högre skulle älska eftersom att jag inte hade något jobb att gå till.

Cirkeln är sluten. Jag har egentligen inget val än att gå upp, äta frukost och gå till jobbet och dessutom uppföra mig när jag väl är där.

Allt detta skulle vara löst om jag blev snuskigt rik. Hur blev jag det? Om jag inte ärvde snuskigt mycket pengar från någon gammalfaster eller vann på Lotto så återstod att jobba sig till förmögenheten. Det är arbetsamt har jag hört. Då tvangs jag stiga upp ännu tidigare vilket ju är det jag kämpade för att slippa från början.

Betalningen för mig kommer när jag kommer hem från jobbet. Jag behöver inte blir snuskigt rik - det är jag redan. Min dotter klappar mig lite lagom medvetet på kinden och jag svarar på svenska (som hon inte förstår än) hur mycket jag älskar henne. Halva livet har jag letat efter svar till varför vi traskar runt här på jorden och helt plötsligt finns det i mina händer. Vi finns för att fortsättta finnas - smörigt, enkelt och självklart.