Meningsfullhet

Jag har ett ganska trevligt jobb. Jag sitter och håller på med saker som jag tycker är ganska roliga, har mycket eget ansvar och känner att jag kan hantera de krav som ställs på mig. Jag får lite lagom ångest när det är dags att avrapportera kvartalsmålen - men eftersom att det brukar lösa sig väljer jag att inte oroa mig i onödan. Jag har en bra relation med min chef som litar på mig och som jag har en öppen dialog med.

Ändå känns det som om något saknas. Jag har känt det en längre tid. Jag har inte kunnat sätta fingret på det - förrän igår. Det jag håller på med är bara på låtsas - det är löskopplat från det som jag egentligen tycker är viktigt och som betyder någonting för mig.

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt drivkrafter och mål. När jag skriver att jobbet är på låtsas menar jag att mina personliga drivkrafter inte pekar i samma riktning som mina arbetsuppgifter. Eller i samma riktning som det företaget sysslar med överhuvudtaget. Det är inte så att företaget ägnar sig åt oetisk verksamhet jag finner förkastlig utan snarare att företaget strävar efter att göra de som jobbar där lite rikare och ägarna mycket rikare medan min drivkraft inte är att bli rik utan att göra någonting som betyder något för mig och andra.

Skitunikt - tänker ni. Göra något som betyder något för andra. Kanske inte så unikt - men på mitt jobb finns det en uppsjö människor som inte verkar tycka att detta är så värst viktigt. De pular med jobbet och dricker öl tre gånger i veckan. Sedan får de lön i slutet av månaden som de spenderar på sin öl, sina luncher och sin hyra på en etta i innerstan. Det verkar inte röra dem i ryggen att varje månad är den andra lik och att de varje månad bara blir en månad äldre.

Vad är det jag skall göra som är så meningsfullt? Tanken har mognat i mitt huvud i flera år och det känns som om att jag inte längre kan fly från den. Jag vill bli lärare. Jag tror att det är bland de svåraste och roligaste man kan göra. Tanken blev tydlig igår när jag var på ett avtack för en lärare som blev pensionär. Den personen hade elever från nästan alla generationer som hade haft honom genom åren. De höll vackra tal och var alla tacksamma för att ha haft honom. Det var inte så mycket denna persons förträfflighet som lärare som inspirerade mig utan en blixtrande insikt av att jag skulle bli en riktigt bra lärare själv. Jag bara vet det. Första gången jag är riktigt säker på något överhuvudtaget när det gäller mitt yrkesliv. Första gången jag har en roadmap som faktiskt känns rätt. Skönt - och läskigt...