En sak som är intressant med oss människor är att vi bara kan mäta tendenser och inte faktiska tillstånd när vi skall bedöma hur vi mår. Det spelar egentligen ingen roll hur vi mår nu utan om vi kommer att må bättre imorgon eller inte.
Om någon frågar dig hur du mår och du vill vara så där oansvarigt ärlig och faktiskt berätta hur det är - tänker du kanske i första hand på vilken veckodag det är. Har du ett vanligt åtta till fem jobb så kan jag slå vad om att du mår lite bättre om det är fredag än om det är måndag. Även om en fredag är lika mycket vardag som en måndag så gör prognosen om den förestundande helgen fredagen roligare. Om du sedan gräver djupare och försöker svara ännu mera ärligt kanske du tar in hur din relation är för tillfället. Är den bättre den här veckan än förra så är det bättre än tvärtom. Du ser tendensen att du och din partner är "på väg åt rätt håll" även om det tillståndet relationen har just nu kanske är identiskt med ett annat tillfälle, då den var på väg åt andra hållet och därför upplevdes som så där. Vill du beskriva hur du mår riktigt ingående för den stackare som frågade så kanske du tar med ditt yrkesliv i stort. Får du göra roligare saker nu än förra våren - då har du ett kul jobb. Har du däremot blivit nedgraderad till att sköta internposten från att ha designat möbler är jobbet tråkigt även om du trivdes väldigt bra med att dela ut post när du var tjugo och precis hade tagit studenten.
Våreufori och höstdepression är andra exempel. Klimatet i oktober skiljer sig inte mycket från april - ändå känns oktober mycket tristare.
Min teori är således att vi människor mäter tillståndet i "vart vi är på väg", inte hur vi egentligen har det just nu. Det är anledningen till uttryck som "gräset är alltid grönare på andra sidan" - vi är otåliga varelser som inte kan stanna upp och titta på marken där vi står och faktiskt uppskatta saker för vad de är. Om vi bara kunde lära oss att väga in lite grann hur vi har det just nu skulle vi nog må lite bättre i allmänhet. Man behöver ju inte vara en mediterande buddist för det - det räcker med att vara lite rättvis mot sig själv och vad man faktiskt har åstadkommit hitintills.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag fattar inte hur du kan ha 115 besökare och så är det bara jag som kommenterar! Dina inlägg väcker ju massa olika tankar.
Idag funderar jag till exempel på intelligens kopplat till klyschan carpe diem. Det är något korkat över det naiva "var i stunden", men å andra sidan blir man inte lyckligare av cyniska framtidsspaningar. Lyckooptimalt är förstås att ta ut bra trender som glädje i förskott och relatera dagsformen till stunden vid negativa trender.
Kul att du gillar inläggen.
Jag ser det inte som korkat att kunna uppskatta stunden - snarare som något väldigt svårt bara förunnat väldigt visa personer. Cynism däremot ser jag som att dölja avsaknad av livsvisdom i någon slags "jag-är-så-jäkla-smart-och-har-fattat-hur-det-ligger-til-egentligen"
stil. Ingen mår bra av att vara cynisk - den som förlorar mest på att vara det är en själv.
Ah, nä att uppskatta stunden är inte det minsta korkat. Däremot att inte reflektera över framtiden.
Instämmer - det går bara att leva ett "äkta" fånga-dagen liv om man har gjort sig oberoende av framtiden så att det inte spelar något roll vad som händer där. Hmm - det här med budistmunk kanske blir mer och mer lockande... :-)
Skicka en kommentar